Härom veckan var jag på kurs i Fanthyttan, jag går Terrys utbildning till Bergsmeditationsledare. Under de första tre träffarna låg focus på oss deltagares personliga utveckling, denna gång mer praktiskt på hur vi ska leda kommande meditationsgrupp.

Men det hindrade inte Terry från att utmana oss alla, på olika sätt. Han har den där skarpa förmågan, att kunna se igenom våra fasader och trycka på de där knapparna som sätter igång processer inom oss.

Jag själv fick mig en knäpp på näsan, ytterligare en insikt om mig själv och mitt sätt att vara. Under någon av kursdagarna talade vi om ”projicering”, alltså när en person påstår något om en annan som de egentligen själva är. Terry frågade oss i gruppen hur vi tror att han är som arbetsgivare, som chef. Jag svarade snabbt att jag tror att han är bestämd och vill ha saker på sitt sätt.

’Också när jag blev medveten om att jag hade projicerat min sanning på Terry, försökte mitt ego komma undan ansvaret.

Svaret kom snabbt och var inte särskilt genomtänkt, det gick på autopilot. Det var först en stund senare som jag kom på mig själv, som jag förstod vad jag hade gjort. Jag hade projicerat min ”sanning” på honom. Så här i efterhand är det rätt pinsamt, jag menar, jag kan ju omöjligen veta svaret då jag aldrig har arbetat med eller för honom. Ändå hade jag åsikter om det, trodde mig veta…

Mitt ego hade gjort sig påmint. Åter igen fick jag känna på hur slugt mitt ego är, hur det arbetar i det dolda och rädslostyrda. Också när jag blev medveten om att jag hade projicerat min sanning på Terry, försökte mitt ego komma undan ansvaret. I mitt huvud surrade mängder av tankar som försvarade mitt uttalande.

Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte komma ifrån sanningen; nämligen att mitt uttalande inte alls hade med Terry att göra. På ett djupare plan förstår jag att mitt antagande egentligen handlade om mig själv; att JAG är bestämd och vill ha saker på mitt sätt. Det har alltid varit så; sedan barnsben har jag behövt känslan av kontroll – annars har jag fyllts av känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera. Ett sätt för mig att få bekräftelse var också genom att veta ”svaren”, att vara duktig. I min iver att få bekräftelse har det tyvärr gjort att jag många gånger har projicerat mina ”sanningar” på andra, precis som jag gjorde denna gång på Terry.

Om vi är ärliga mot oss själva; hur ofta projicerar vi vår sanning om oss själva – på andra? Hur ofta tror vi oss veta vad som är sant eller falskt, rätt eller fel? Och om vi tänker ett steg längre; hur ofta försöker vi lägga skuld på andra, när det egentligen är vår egen vikt att bära?

’Tänk hur världen skulle förändras om vi alla började ta ansvar för våra projiceringar…

Det som hände denna gång i Fanthyttan, mitt uttalande till Terry, kan kanske anses som rätt oskyldigt. Terry ställde en fråga, och jag svarade. Men om jag vågar se hur projicering kan påverka oss alla, förstår jag att min handling skulle kunnat ha bidragit till något värre, något större och läskigare. Skitsnack, utfrysning, mobbning etc…

Förändring börjar med mig själv. Det är därför av största vikt att jag gör mitt bästa för att ta ansvar för mina ord och mina handlingar. Jag måste ständigt våga se MIN del i alltet, det jag bidrar med till det kollektiva medvetandet. Tänk hur världen skulle förändras om vi alla började ta ansvar för våra projiceringar…

Slutligen, vi får inte glömma bort att vi endast kan se sidor hos andra, som vi själva har. Så oavsett om det vi ser i andra är ”positivt” eller ”negativt”, kan det lära oss något om oss själva. Så fast denna kursomgång skulle vara mer praktiskt lagd kom jag till en djupare förståelse för mig själv. Tack Terry för det!

Fundera gärna på:

  • På vilket/vilka sätt projicerar du din ”sanning” på andra?
  • Har någon projicerat sin ”sanning” på dig? Hur kändes det inom dig?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelGlädje och lycka är Helenas recept
Nästa artikelPerfekt balans?
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn