Social ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad. Rädslan kan leda till att man undviker att umgås i sociala sammanhang.

Jag har tidigare identifierat mig med att ha social ångest eftersom jag i hela mitt liv har varit blyg och reserverad bland människor. Avundsjukt har jag tittat på andra som obehindrat har kunnat socialisera med främmande människor och undrat varför jag själv fasade så för de tillfällen jag förväntades mingla och vara social.

För att förstå detta bättre har jag fått gräva djupt inom mig själv. Med hjälp av framför allt meditation och hypnosterapi har jag kunnat ta kontakt med mitt känslosystem, jag har kunnat ta reda på vilka tankar som dominerar vid denna inre stress samt kunna känna hur min fysiska kropp just då har reagerat. När vi förstår sambandet; att våra tankar påverkar våra känslor, har vi fantastiska möjligheter att förändra det vi upplever som negativt till något mer positivt.

”Vad ska jag prata om för att inte verka ointressant eller korkad?”

När jag skulle vara social malde många negativa tankar inom mig… ”Vad kommer människor tänka och tycka om mig?” ”Vad ska jag prata om för att inte verka ointressant eller korkad?” etcetera. Som ni förstår påverkade dessa tankar min självkänsla, mitt inre tvivel ökade. Ju större mina rädslor blev, desto tydligare blev mina flyktstrategier. Jag kom att se att jag framför allt hade två uppenbara strategier när stressen blev obehaglig; isolering eller fasader… Antingen valde jag att hitta på en ursäkt till att inte delta, eller så satte jag omedvetet upp en mängd olika fasader – allt för att kunna hantera den inre oro som byggdes upp inom mig.

Jag har under de senaste åren arbetat mycket med mina rädslor och börjat ifrågasätta de ”sanningar” som jag har intalat mig själv. För rent krasst, är min ångest och mina rädslor verkligen befogade?

När det kommer till min sociala ångest kom jag till en viktig insikt om mig själv för bara någon vecka sedan. Jag och en väninna pratade om just nätverkande och hon berättade att hon hade varit på ett kvinnligt nätverk några dagar tidigare. Med ens gick mitt system igång och jag kände hur nervositeten kom smygande. Jag bestämde mig för att stanna kvar i känslan för att se om jag kunde förändra den till något mer positivt. Som en skänk från ovan fick jag en uppenbarelse, att jag skulle se på detta utifrån ett annat perspektiv.

Jag identifierar mig inte längre som någon med social ångest, utan snarare någon som är ”selektivt social”.

Plötsligt insåg jag att ”sanningen” jag har matat mig med i alla år, att jag är rädd för att träffa nya människor, inte alls stämmer… Visst, jag ogillar att mingla MEN faktiskt inte alltid. Jag kom att förstå att det helt beror på vilka människor jag möter. Jag insåg vidare att jag inte gillar kallprat, ni vet, prat om väder och vind och liknande – det känns ointressant och ytligt och jag får liksom inget grepp om personen ifråga. Däremot älskar jag att förenas med andra människor på ett djupare plan, när jag möter andra utan masker och fasader, och där vi delar med oss på ett personligt plan.

Ni anar inte vilken stor insikt detta har varit för mig, intellektuellt men framför allt emotionellt. Jag identifierar mig inte längre som någon med social ångest, utan snarare någon som är ”selektivt social”. Bara genom att byta ut ordet ångest, som jag tycker har en negativ klang, till något som är positivt, förändrades känslan inom mig. Med denna nya och uppgraderade sanning om mig själv gick jag omgående in på sociala medier och sökte efter likasinnade nya bekantskaper. Jag har nu flera tillfällen av nätverkande inbokade de kommande veckorna – något jag inte alls är orolig eller nervös inför, bara förväntansfull! Jag klappar mig stolt på axeln för att jag har lyckats göra mig av med ytterligare en ogynnsam ”sanning”, och det känns fantastiskt!

Fundera gärna på:

  • Identifierar du dig med social ångest? Om ja, är denna ”sanning” (eller andra ”sanningar” du intalar dig) sanna – på riktigt?
  • Ifrågasätter du någonsin dina ”sanningar”?

    Kicki Pettersson
    kicki@lifeenergy.se
    www.lifeenergy.se

Föregående artikelEtt möte med Ascala
Nästa artikelEtt barn som vet allt
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn