Jag trillade dit i gammalt beteendemönster – igen

0
259

De senaste åren har jag arbetat hårt för att förändra beteendemönster som inte är gynnsamma för mig. Det är ett hårt inre arbete som tar tid. Lagom när jag tycker att jag har saker under kontroll blir jag varse om hur lätt det är att trilla dit i gamla hjulspår.

För någon vecka sedan fick jag erfara ett typiskt exempel på detta. Jag är i sluttampen av Terrys utbildning till Bergsmeditationsledare. Det som återstår innan jag förhoppningsvis får mitt diplom är att hålla min andra meditationsgrupp. Denna onsdag var gruppens femte träff av sju. Cirka en timme innan gruppen skulle ses ringde en av meditationsdeltagarna mig för att meddela att hon möjligen skulle bli 5-10 minuter sen till vår sammankomst.

Vi har fått jättetydliga riktlinjer för hur vi ska bemöta sen ankomst vid dessa meditationsträffar. Kort sagt, vi ska inte acceptera sen ankomst. Punkt! Det handlar om att respektera gruppen och så klart också mig som ledare. Detta var något jag också var mycket tydlig med under intervjuerna innan gruppen sattes samman.

Ändå hör jag mig själv säga till deltagaren att det var ok att komma fem minuter sent. Trots att jag innerst inne var väl medveten om att detta var fel. Mitt listiga ego var i farten och på något sätt rättfärdigade jag mitt beslut med olika ursäkter ”Det är ju bara 5-10 minuter…”, ”Hon åker ju långväga för att vara med i gruppen…”, ”Det är inte hennes fel att tunnelbanan inte går oftare…” o.s.v.

Vad var det som gjorde att jag inte bara sade NEJ på en gång när hon frågade om det var ok att komma något sent? Jag vet vad det var. Mitt behov att vara andra till lags… Ett beteende jag har med mig sedan barnsben. Jag har avskytt konflikter och att säga NEJ har alltid varit svårt. Att sätta gränser kan ju innebära att motparten blir arg, besviken, sårad – och de känslorna har varit jobbiga för mig att bära.

”Tidigare hade jag, utan tvekan, stoppat huvudet i sanden
och hoppats på att problemet bara skulle försvinna.

Allt gick så fort, jag agerade på autopilot på samma sätt jag tidigare har agerat. Vi lade på luren och genast infann sig olika känslor. Diverse tankar malde i huvudet. Hur skulle jag göra nu när jag visste att jag hade gjort fel? Fly undan problemet och hoppas på att det skulle försvinna på något magiskt sätt? Eller, göra det rätta och ringa henne och meddela att det inte var acceptabelt att komma sent…?

Tidigare hade jag, utan tvekan, stoppat huvudet i sanden och hoppats på att problemet bara skulle försvinna. Jag hade haft otaliga försvarsmodeller för att rättfärdiga detta för mig själv och andra. Men idag kan jag inte längre blunda för mitt egna ansvar när jag vet att jag agerar fel. Jag är tvungen att möta mina rädslor och göra det som är rätt. Rätt gentemot mig själv. Rätt mot de övriga gruppmedlemmarna. Rätt gentemot Terry som har varit så tydlig med denna regel.

Jag tog upp telefonen och ringde meditationsdeltagaren. Jag beklagade att jag hade sagt och gjort fel och meddelade henne att hon tyvärr inte kunde vara med om hon skulle bli sen. En lättnad infann sig inom mig. Hon förstod och hon mindes även att jag hade varit tydlig med detta under intervjun. Det blev ett lyckligt slut, hon hann med den tidigare tunnelbanan och kom i god tid för att delta.

Denna händelse blev en viktig lärdom för mig. Tack vare denna kvinna fick jag återigen komma i kontakt med en del inom mig som ännu inte är till fullo läkt. Min önskan om att vara henne till lags vittnade om min egen känsla av otillräcklighet. En känsla som jag har upplevt många gånger.

I detta nu känner jag tacksamhet och också en känsla av stolthet. Denna gång vågade jag följa min inre moraliska kompass och göra det som är rätt. Jag vågade erkänna mitt misstag och gjorde det jag kunde för att rätta till denna situation. Trots att hon kanske inte skulle gilla mitt besked var jag ändå villig att utsätta mig för det. Jag påminner mig om att jag är mänsklig, det är ok att göra fel ibland så länge jag gör det jag kan för att ställa allt till rätta. För mig är detta en vinst och jag gläds också åt mina framsteg, mitt inre arbete har gett resultat!

Fundera gärna kring:

  • Vad gör du när du upptäcker att du har begått ett misstag? Tar du tag i det eller flyr du undan ditt ansvar?
  • Om du flyr, vilka strategi er använder du dig av?
  • Har du gjort något du ännu inte har tagit ansvar för? Vad kan/behöver du då göra?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelLåt oss dela med varandra!
Nästa artikelMin självdestruktiva spegelbild
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn