Jag älskar att promenera. Härom veckan när jag tog min vanliga långpromenad passerade jag en rastplats belägen precis vid vattnet. Kommunen har omsorgsfullt placerat bord och bänkar precis vid vattenbrynet och jag ser ofta människor avnjuta både picknick-luncher och middagar där.

Denna förmiddag var där inga människor men väl gamla pizzakartonger, tomburkar och plastbestick som låg utspridda runt omkring matplatsen. Jag tittade irriterat på nedskräpningen och kunde också konstatera att sopkorgen som fanns i anslutning till platsen var full. Tillsammans med mina retliga tankar kom också bilder i huvudet. Bilder av oansvariga tonåringar som struntar fullständigt i om detta skräp landar i naturen. Säkert tyckte de sig stå över samhällets regler, rättfärdigar sitt beteende att lämna allt precis där de åt med en förväntan att någon annan ska städa upp efter dem…

Jag kan inte annat än fascineras över vilken fantasi jag har. Hur snabbt dessa tankar dök upp i mitt huvud och hur dömande jag blev… Visst kan mina tankar vara korrekta men faktum är att jag inte vet. Jag kan omöjligen veta då jag inte var där och såg vilka dessa människor var. Inte heller kan jag veta vilka anledningar de hade för att fatta beslutet att lämna skräpet på denna vackra rastplats.

Men jag kan lägga märke till hur stor makt mina tankar har över mitt mående… Denna gång blev jag snabbt varse att jag gick in i dömande och hur det kändes i kroppen. Jag kunde också se att jag själv börja uppvisa brister. För när jag dömer någon annan utan att ha all fakta, vad säger det om mig? Att jag minsann vet bättre än någon annan? Då ser jag ju ”ner” på den personen… och är det en egenskap jag vill äga?

Ni som läser mina artiklar vet att jag arbetar hårt för att ifrågasätta mina ”sanningar” om mig själv. Jag försöker vända på alla stenar för att försäkra mig om att mina underliggande motiv verkligen ligger i linje med den jag vill vara. Denna händelse var inget undantag.

”Ska jag agera på samma sätt som jag tidigare har gjort, eller ska jag välja att agera annorlunda?

Att ta ansvar för miljön på de sätt jag kan är en självklarhet för mig. Jag gör det jag kan för att sortera mitt skräp och åker till återvinningen när jag så behöver. Så att lämna denna rastplats i detta skick var inget alternativ. Jag bestämde mig för att plocka upp skräpet och ta med det till återvinningen som låg bara några hundra meter därifrån.

Varför ville jag göra det? Jag vet ju att jag har en ”duktig flicka” inom mig som ständigt söker efter sätt att få någon form av bekräftelse. Hade jag en önskan om att någon skulle se mig göra detta ”änglaarbete”? Eller hade jag kanske en önskan om att få beklaga mig över dessa oansvariga människor som stökat ner? Kort och gott, hade jag en dold agenda med att städa upp?

Att vara medveten om hur mitt gamla jag hade kunnat agera ger mig idag vissa fördelar. Jag får plötsligt valmöjligheter. Ska jag agera på samma sätt som jag tidigare har gjort, eller ska jag välja att agera annorlunda? Finns det möjligen andra, bättre alternativ? Alternativ som gör att jag själv inte påverkas negativt känslomässigt?

”Känslan inom mig var helt förändrad, från en tung och jobbig känsla till en glad och härlig sådan.

På vilket sätt skulle jag kunna tänka och agera annorlunda i denna situation? Hur skulle jag kunna vända mina dömande tankar till en härligare känsla? Jo, genom att att känna tacksamhet för att jag FICK möjligheten att kunna bidra… Inte för att jag var tvungen till det, utan för att jag ville göra det.

Fakta är att mitt eget dömande skapar obehag inom mig. Om jag är helt ärlig så uppvisar jag som sagt också olika brister och tillkortakommanden när jag befinner mig i det tillståndet. Inte sällan blir jag kaxig och uppvisar högmod, jag blir intolerant, jag kan känna hämndbegär, ibland också självömkan… Dessa egenskaper är MINA, inte människornas vars handlingar påverkar mitt inre. Hur jag än vänder och vrider på det så är mina tankar och känslor, MITT ansvar!

Jag tog mig till återvinningen med ett leende på läpparna och kände en genuin glädje för att jag gjorde något gott för naturen och för de okända, hungriga människorna. Jag valde också att känna att jag ”betalade tillbaks” en gammal skuld; för det finns säkert tillfällen när andra har tvingats städa upp efter mig. Känslan inom mig var helt förändrad, från en tung och jobbig känsla till en glad och härlig sådan.

”Om inte jag, så VEM”?, ekar i mitt huvud. Jag påminns om min önskan att se oss människor enade, inte separerade. Vi hör samman och vi måste alla göra det vi kan för att få den värld vi önskar se. Detta var visserligen bara ett litet bidrag, men många bäckar små…

Fundera gärna kring:

  • Är du dömande av andra?
  • Hur känns det inom dig när du är det?
  • Vilka egna brister uppvisar du när du är dömande?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelTankar om Covid19
Nästa artikelViruset gav mig tid
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn