För en tid sedan var det ju Eurovision Song Contest. Jag och sambon tittade på alla bidrag men kände båda två att vi var allt för trötta för att orka se på röstningen, så vi gick och lade oss. På morgonen när jag vaknade hade jag fått en hälsning på Facebook, av en norsk väninna som gratulerade oss svenskar till framgången i sångtävlingen. Av hennes meddelande tolkade jag att vi hade varit nära vinst men inte riktigt nått ända fram. Jag uppfattade det som att vi hade kommit tvåa så när min sambo frågade mig om jag visste hur det hade gått för Sverige, så svarade jag så klart att vi kom på en fin andraplats.

Eftersom jag sällan kollar på nyheter eller läser dagstidningar dröjde det nästan en vecka innan jag fick höra att vi inte alls hade kommit tvåa, utan att vi istället hade kommit sexa i tävlingen. Likaså var det för min sambo… Han berättade han att han tidigare hade pratat med en utländsk kollega och där han lite skrytsamt hade nämnt vår andra-placering. Någon dag senare fick han nys om att han hade haft felaktig information och det fick honom att skämmas. Jag skämdes också, det var ju trots allt jag som hade gett honom den informationen.

Detta är ju egentligen ingen stor grej, jag menar, ingen större skada hade ju skett. Men det fick mig ändå att tänka på hur lätt det är att lita på felaktig information och att ”skapa sig en felaktig sanning”. Och, hur lätt vi kan påverka varandra till att tro på något som inte är sant. Min sambo hade ingen anledning att misstro mig, jag brukar ju ha någorlunda koll på saker och ting. Men genom min övertygelse tog han till sig ”min sanning” som sin egen… Visst, min sambo har så klart ett eget ansvar att ta reda på fakta men om jag funderar över MIN del i detta så är lärdomen så klart att ta reda på verklig fakta och inte göra en massa antaganden.

Hur ofta gör vi antaganden om att vi vet ”sanningen”? Hur ofta försöker vi sedan få andra att tro på det vi tror oss veta? Medvetet eller omedvetet… Jag vågar påstå att vi alla kan hitta tillfällen i livet när vi har tagit till oss andras sanningar som våra egna, utan att undersöka det djupare. Se bara på våra värderingar… De flesta av våra värderingar ärver vi från våra föräldrar och samhället vi växer upp i. Dessa blir vår norm, vår sanning, oavsett om de är ”bra” eller ”dåliga”, kärleksfulla eller rädslostyrda. Vidare tror jag att de allra flesta av oss också kan hitta tillfällen när vi har fått andra att tro på något vi själva upplever vara sant.

Om vi tittar på detta från ett högre perspektiv, vilka konsekvenser kan detta få? Mobbing? Maktmissbruk? Fler som blir styrda och kontrollerade av rädslor?

Om vi vågar se VÅR del, vårt egna ansvar i detta – förändrar det något? För mig gör det det. Jag förstår att, även om jag försöker vara en god medmänniska, så kan jag dras med i andras sanningar och draman. Det vill jag inte. Inte heller vill jag fara med osanning och medvetet eller omedvetet lura andra.

Jag vill göra kärleksfulla val i livet, val som gynnar mig själv och andra. För att kunna göra det krävs att jag tar ansvar för att våga ifrågasätta mina tankar, mitt egna beteende och mina underliggande motiv. Det är inte alltid lätt, ibland krävs det att jag öppnar dörrarna till mina innersta rädslor, vilket så klart kan vara skrämmande. Men jag är villig att försöka, för jag är säker på att världen skulle kunna se helt annorlunda ut om vi alla skulle ta reda på fakta innan vi tar ställning till saker och ting. När allt kommer kring, förändring börjar ju alltid med mig själv…

Fundera gärna på:

  • Tar du reda på fakta innan du dömer andra?
  • Försöker du få andra att tro på din ”sanning”?Kicki Pettersson
    kicki@lifeenergy.se
    www.lifeenergy.se
Föregående artikelEtt språng ut i det okända
Nästa artikelVem äger rätten till änglarna? Del 1. Fönstret Öppnas
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn