Kan du sitta still och göra INGENTING? Hur lång tid tar det för dig innan rastlösheten gör sig påmind?

Jag har, så länge jag kan minnas, varit en ”duktig flicka”. En flicka som alltid ställde upp när någon behövde hjälp, någon som alltid lyssnade och stöttade. Ju duktigare jag fick känna mig, desto bättre mådde jag.

Bekräftelsebehov

Genom att alltid vara tillmötesgående och aldrig säga ifrån blev jag bekräftad och omtyckt av andra, och det behövde jag för att känna mig tillräcklig. Utan andras bekräftelse kom tvivlen på mig själv, jag blev orolig inombords. Dessa känslor var så obekväma att de fick mig att kämpa ännu hårdare för att vara andra till lags. Så klart är det beteendet inte hållbart i längden och jag förstår idag att detta orsakade stor känslomässig stress inom mig som också kom att visa sig i form av fysiska besvär.

”Att prestera har varit så starkt sammankopplat med min känslomässiga identitet.

Jag har arbetat mycket för att lindra detta beteende. Även om det har blivit bättre så kan jag än idag komma på mig själv med att känna mig lat och självisk om jag inte gör något. En massa negativa tankar fyller mitt huvud och oron över vad andra ska tycka och tänka om jag tar en stund eller en dag ledigt har varit ångestfylld.

Självrannsakan

Under de senaste åren har jag gjort en stor självrannsakan och börjat möta mig själv, den jag innerst inne är utan masker och fasader. Det jag har mött har varit en liten, rädd och osäker flicka. En flicka som tidigt fick ta stort ansvar och inte alltid fick sina egna behov tillfredsställda. En flicka som någon gång tidigt i livet omedvetet fattade beslutet att egenvärdet baseras på det hon GÖR, inte på det hon ÄR…

Det är klart att jag intellektuellt förstår att jag duger som jag är, men min kropp och min självkänsla håller inte med. Känslan av otillräcklighet kan jag inte fixa intellektuellt, den går så mycket djupare än så… Att prestera har varit så starkt sammankopplat med min känslomässiga identitet.

”På något sätt ville jag instinktivt ha någon eller något att skylla på, någon att kasta min smärta på – vem som helst förutom mig själv.

Smärtsam insikt

Jag har fått gräva djupt inom mig själv för att förstå detta om mig själv, varför jag har blivit som jag har blivit och vilka konsekvenser det har fört med sig. Exempelvis blev jag många gånger bitter och arg på andra för att de inte gav mig samma omtanke som jag gav dem. Men det sade jag så klart inte till dem… Jag ville inte under några omständigheter hamna i konflikt med någon, inte heller ville jag se ”min del” i det hela.

Att inse att jag har haft en ”vinst” i att vara den där ”duktiga flickan” var oerhört smärtsam. Jag ville inte alls kännas vid det till en början. På något sätt ville jag instinktivt ha någon eller något att skylla på, någon att kasta min smärta på – vem som helst förutom mig själv. Men till slut fick jag kapitulera och ta in att jag aktivt, om än omedvetet, har spelat huvudrollen i detta presterande.

Jag inser att min dåliga självkänsla många gånger fick mig att överprestera. Jag kunde till exempel göra saker utan att någon ens hade bett mig, inte som en snäll och omtänksam gest utan för att få en klapp på axeln och en bekräftelse av andra. Omedvetet hade jag alltså en dold agenda, en baktanke, som när jag tänker på det var oerhört självisk.

Eget ansvar

Min självkänsla är mitt ansvar! Ingen annan än jag kan läka dessa inre sår, JAG måste göra jobbet.  Så varje gång jag sitter och ”gör ingenting” och känslan av otillräcklighet dyker upp har jag ett val; jag kan göra som jag gjorde tidigare och fly från dessa obekväma känslor ELLER göra precis tvärtom – stanna kvar i rädslan att inte duga som jag är och verkligen tillåta mig att känna den. Jag förstår ju att mina känslor kommer till mig av en anledning, att de försöker lära mig något av mig själv. Jag måste bara vara villig att lyssna.

Jag vet vad som händer om jag flyr från mina känslor. Jag blir fysiskt sjuk… Valet är därför numera lätt, men långt ifrån enkelt. Men ju mer jag har utmanat mig själv och mina djupaste rädslor, desto bättre mår jag och jag kan äntligen känna att jag duger som jag ÄR. Jag behöver inte längre GÖRA för att känna att jag duger…

Fundera gärna kring:

  • Behöver du andras bekräftelse för att känna dig tillräcklig?
  • Om svaret är ja, vad behöver du göra för att hitta kärleken till dig själv?

Kicki Pettersson
kicki@lifeenergy.se
www.lifeenergy.se

Föregående artikelOväntade besökare
Nästa artikelTa plats
Kicki Pettersson heter jag. I min egen historia ryms lite av varje; medberoende, högkänslighet, dålig självkänsla och lång inre oro. Idag är jag frisk och mår fantastiskt, men så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag upplevt en enorm inre stress och min kropp visade sitt missnöje genom en mängd olika fysiska besvär. Dessa åkommor eskalerade, de blev fler och fler och mer allvarliga, och i januari 2015 fick jag en stroke. Där och då visste jag att jag behövde förändra mitt liv, om jag ville leva. Det var början på en händelserik och spännande resa, en resa som är ständigt pågående – möjligheten att upptäcka och lära känna mig själv! Jag behövde förstå min historia och mina erfarenheter, och hur dessa har kommit att påverka mig i livet. Jag har tvingats öppna de dörrar till mitt inre som jag av rädsla hade stängt. Det har periodvis varit en tuff process, men också absolut nödvändig. Vinsten är att jag idag känner mig fri och levande! Idag är jag utbildad kognitiv coach, beroendeterapeut samt energi- och hypnosterapeut och träffar människor som mår dåligt, liksom jag själv gjorde. Jag anser att det är viktigt att fler vågar prata om den psykiska ohälsa som breder ut sig, vi är många som är direkt eller indirekt drabbade. Därför hoppas jag kunna vara en källa av inspiration. Jag kommer dela med mig av min livsresa, hur jag själv gick från att vara sjuk till att bli frisk, i hopp om att inspirera andra till bättre mående. Välkommen att följa!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn