Innan jag flyttade från Västerås till Storvik bodde jag i stadsdelen Blåsbo intill ett gammalt villaområde. Husen där är stora, vackra och har rejäla uppvuxna trädgårdar med både gamla fruktträd och prunkade rabatter. Jag bodde på första våningen i ett trevåningshyreshus med gräsmatta och lekplats utanför. På somrarna hade jag för det mesta köksfönstret på glänt, dels för att det svalkade och dels för att det var skönt att ha ett ”vakande” öra mot ungarna på lekplatsen.

En kväll flög en nässelfjäril in genom köksfönstret, den fortsatte in i hallen och satte sig till sist uppe i ett hörn i halltaket. Jag lät den vara ett tag, för jag tänkte att den snart skulle flyga vidare, men den satt kvar. Jag öppnade balkongdörren för att fjärilen skulle lockas att flyga ut av korsdraget. Det hjälpte inte, den satt kvar utan att röra sig. Jag provade med att tända taklampan i hallen för att den kanske dras till ljuset som en mal gör, men fjärilen satt orörlig kvar. Till slut ställde jag mig på en stol under fjärilen. Jag sträckte upp en kupad hand mot fjärilen för att försiktigt fånga den. När min hand var några centimeter från fjärilen flög den till min hand och satte sig ovanpå mitt långfinger. Förvånad klev jag ner från stolen medan fjärilen satt kvar.

”Det var som att fjärilen ville ha hjälp och att den litade på mig.

Jag gick in i köket, fram till fönstret. Jag flyttade undan den stora krukan med mormors gamla porslinsblomma så att jag kunde öppna fönstret helt, och så sträckte jag ut handen genom fönstret. Vinden fick fjärilen att gunga till, men den satt märkligt nog kvar. Jag väntade en stund, men den förblev på mitt finger utan att röra sig. Jag tog in handen igen och lyfte upp fjärilen så att jag kunde syna den närmare. Tunna centimeterlånga trådar satt fast på fjärilens fötter, förmodligen dammtrådar från mitt halltak.

På fönsterbrädan låg några blommor från mormors porslinsblomma som fallit av när jag flyttade den. Ni vet hur de ser ut, va? De små vita starkt doftande blommorna har långa, styva och tunna stjälkar. Jag tog upp en av blommorna och så petade jag med dess stjälk försiktigt bort de tunna trådarna från fjärilens fötter. Det tog en liten stund, det gällde att ha tungan rätt i mun, och under hela tiden satt fjärilen orörlig. När jag fått bort trådarna sträckte jag ut handen genom fönstret igen. Fjärilen satt kvar några sekunder innan den steg som en raket upp mot himlen och flög fladdrande omkring i en cirkel i höjd med hustaken. Det var som att fjärilen ville ha hjälp och att den litade på mig. Något som den faktiskt gjorde rätt i.

Magnus Pamp
Silvermåne / Heart Dreaming Publishing

Föregående artikelSkynda långsamt
Nästa artikelOväntade besökare
Som många andra har jag funnit att vårt “högre medvetande” hela tiden vill vägleda och inspirera oss. Nattens drömmar är ett sätt. Vår intuition ett annat. Tecken, synkroniciteter och händelser är andra. Ibland når oss informationen i vaket tillstånd, ibland sovandes och ibland genom meditation och liknande. Drömmandet har med åren blivit en port till självkännedom för mig och den kunskapen vill jag gärna förmedla. Allt verkar syfta till att vi ska leva mer medvetet och mindre "sovandes", så att vi förmår ta mer eget ansvar för våra liv. Min första stora kärlek var naturen. Många sommarlovsdagar vid ån i Västerås fick mig att upptäcka och lära om bevingade, hoppande och simmande varelser, vattnets skiftningar och vädrets temperament. Avslappnat lyssnande och lyhördhet kom ur detta, liksom förståelsen för att fascination öppnar och fördjupar våra sinnen. Senare har jag upptäckt att världen runt mig påverkas och formas av tillstånd som tacksamhet, förundran, innerlighet och glädje. Detta är något jag vill inspirera andra att upptäcka. Idag lever jag och arbetar jag tillsammans med min andra stora kärlek, Kia Enbarr. Vi bor i Storvik, en mindre ort i Gästrikland. Tillsammans håller vi utbildningar i och föreläsningar om bl.a. Intuitiv Tarot, Djurkommunikation och Drömtolkning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn