Har du också upplevt märkliga saker nattetid i din barndom? Fast då kanske du inte tyckte det var konstigt. Men sedan… Som att flyga till ditt älsklingsställe istället för att sova. Eller som att hjälpa andra barn komma undan rymdvarelser? Saker som du idag kan ha nytta av…

Som barn kunde jag vid insomnandet välja om jag skulle sova eller bege mig ut på en flygtur. Om jag valde att flyga såg jag framför mig en stor vibrerande gråblå virvel, som en malström med vatten ungefär, och så sögs jag in i den, för att på andra sidan virveln befinna mig i luften, flygandes. Jag kunde se himlen omkring mig och marken nedanför, och hur en tunn vitskimrande sträng slingrade sig från min kropp, bakåt, nedåt. Ofta flög jag till trädgårdar, och speciellt till kvarteret på Åsgatan i Västerås där min dagmamma Gudrun och hennes familj levde. Bakom fyrvåningshyreshuset där jag var dagbarn hade tant Inga, eller Inga på Berget som hon kallades, sitt lilla röda torpliknande hus med vita knutar och en väldigt stor och prunkande trädgård, full med hallon- och vinbärsbuskar, storbladiga rabarberplantor, gamla fruktträd och högresta blommor. Under flygturen betraktade jag Ingas trädgård från luften och jag kunde ibland se Inga, antingen sitta på farstukvisten eller gå med sin bruna käpp ute på grusgångarna. Hennes hus byggdes förmodligen på sent 1800-tal och hela den frodiga tomten kändes som en kvarleva från en annan tid, precis som Inga själv med sitt stora, randiga blåvita förkläde, långa, vida kjol och vitgråa, halvlånga, lite stripiga hår.

Det hände också att jag lämnade kroppen när jag var vaken. Speciellt minns jag en gång i femte klass när jag och några av mina klasskompisar, under en rast spelade basket på skolgården. Jag sprang med bollen, dribblade och kände plötsligt hur stegen liksom blev långsammare och tyngre. Det var som att springa i tjock, seg sirap upp till knäna, innan jag sögs uppåt, ut ur kroppen, och från en position fem, sex meter över marken kunde se mig och de andra barnen på skolgården. Fastän jag flög så fortsatte jag spela basket, något jag registrerade, men inte tyckte var konstigt. Lämnade jag kroppen i vaket tillstånd skedde det alltid när jag sprang, och samma känsla av att springa i seg sirap infann sig. När jag kom upp i tonåren slutade flygturerna och jag glömde bort att jag kunde göra dem. Istället började jag ha märkliga drömmar, men det är en annan historia.

I tjugoårsåldern kom flygupplevelserna vid några tillfällen tillbaka nattetid, men då i en mer drömlik form, men dessa gjorde att jag kom ihåg barndomens flygturer. När jag en tid senare studerade i Göteborg bodde jag i en studentkorridor på Richertsgatan, på toppen av berget bakom Poseidon – statyn högst upp på avenyn. Karin som också bodde i korridoren, berättade en kväll att hon hade haft liknande flygupplevelser som jag. Som liten flög hon ut ur sitt rum, in till den stora biblioteksliknande salongen som låg närmast hennes rum, där Karins föräldrar ofta umgicks med vänner och gäster, och så kunde hon ifrån taket betrakta vad som pågick. Hon kunde dock inte ta sig till andra ställen än till taket i salongen, för salongen hade högt till tak, och dörrkarmarna satt långt ner, och hon lyckades aldrig kravla sig över dem, och vidare ut. Jag frågade varför hon inte bara flög ut, men hon sa att hon upplevt att det kändes som att hon satt fast i taket. En kille som jag mötte strax därefter, Hans, som sjöng i min dåvarande flickväns kör, berättade på en av körens fester att han fortfarande, i 20-årsåldern, medvetet lämnade kroppen på nätterna och flög från studentrummet i Uppsala till sitt föräldrahem i Västerås, och där gick han runt och såg till att allt stod rätt till. På kort tid hade jag fått kontakt både med mina egna flygupplevelser som barn och två andra personer som upplevt liknade flygturer.

I mars 1993 var jag på stadsbiblioteket i Västerås, och där i en av bokhyllorna såg jag ett bokomslag som fick mig att minnas en serie starka upplevelser jag hade nattetid när jag var sju till tio, elva år. Boken var Whitley Streibers ”Närkontakt – en sann berättelse” och omslaget pryddes av den numera klassiska bilden på en utomjording med trekantigt gulbeige ansikte och sneda, stora, svarta ögon. I samma ögonblick som jag såg ansiktet mindes jag hur jag som liten mött varelser som såg exakt likadana ut. Jag hade känt av deras närvaro när jag sov, eller rättare sagt, jag kände att de närmade sig, och att de ville få fatt i mig. Jag blev inte rädd, men jag visste att det var viktigt att hålla mig undan. Jag kände också instinktivt att varelserna inte kom från jorden. Vid dessa tillfällen lämnade jag min kropp och flög iväg. Första gången flög jag ut ur lägenheten, nedför trapporna, genom den träklädda ståldörren till källaren, in i de betonggrå förrådsgångarna, bort till vårt trådgallerförsedda förråd, och upp i taket, längst in i förrådet. Där, i mörkret, noterade jag ganska snart att varelserna följde efter mig och hur de kom in i den första källargången. På något sätt förstod jag att jag hade lämnat spår efter mig eller att jag sände ut någon form av signaler som de kunde känna av och med enkelhet följa efter. Jag förstod instinktivt att det var mitt medvetande som var sändaren de följde efter. Att jag ens då i den åldern tänkte ordet medvetande kan tyckas vara lite märkligt, men med åren har jag lärt mig att det mänskliga medvetandet är tidsobundet och oerhört kraftfullt när det kommer till intuitivt vetande. Samtidigt som jag kom på att mitt medvetande var sändaren, insåg jag också lösningen. Jag ”släckte ner” mitt medvetande som jag brukade kalla det, det vill säga, jag slutade att tänka och känna, och observerade endast vad som hände utan att reagera på något sätt. Jag kunde sedan se hur varelserna, i någon slags skimrande andeform, svepte förbi mig ute i källargången, utan att lägga märke till mig. Hur jag kom på att släcka ner mitt medvetande och hur jag visste hur jag skulle göra vet jag inte, men ganska troligt är att det är en kunskap jag fått i ett tidigare liv eller på ett annat medvetandeplan.

Där på biblioteket fick jag också upp andra minnen från min barndom. Jag såg hur jag flera gånger lämnade min kropp, flög iväg och hjälpte andra barn att komma undan från varelser som dessa. Jag har än idag ett tydligt minne av hur jag är i Indonesien, på Bali, och befinner mig i en sovsal på övervåningen, i ett långsmalt tvåvåningshus med plantage och tropisk skog omkring. I salen står långa rader med sängar och i alla sover pojkar i min ålder. Jag väcker flera av dem, inte så att de fysiskt vaknar, utan så att deras medvetanden vaknar, jag varnar dem om vad som är på gång, och så hjälper jag dem att ta sig ut ur kroppen, och ut genom fönstret på ena kortsidan. Vad jag vet fick varelserna aldrig fatt i mig eller dessa barn. Kanske hade jag idag betraktat alla dessa upplevelser som drömmar, om jag inte när min dotter var spädbarn fått praktisk nytta av det jag upptäckte som liten.

Om du har barn har du förmodligen upplevt samma sak som jag brukade göra när min dotter var liten.  Du vet de där morgnarna du faktiskt vaknar före din ett-, två- eller treåring och tänker att du kan smyga upp för att få en liten stund för dig själv innan dagen brakar loss med blöjbyte, frukostbestyr, påklädning och färd till förskolan. Sådana morgnar märkte jag att när jag började vakna, så började min dotter också att vakna. Det var som vi satt ihop. Somnade jag om, så somnade hon om. Klev jag upp, så ville hon också upp. Låg jag kvar med växande stress i kroppen och huvudet fullt av tankar, i ett försök att få henne att somna om, så fungerade det aldrig. Hon var och förblev vaken. Men en morgon kom det till mig hur jag brukade ”släcka ner” mitt medvetande som barn och jag insåg att det inte vore så dumt att prova att göra samma sak igen. Fascinerande nog så fungerade det. Så fort jag började vakna växlade jag över till ett tillstånd där jag bara var, utan att tänka eller känna, och så klev jag upp, och behöll det tillståndet tills jag var i köket. Hon vaknade till litegrann ur sin djupsömn, men gled tillbaka igen när jag släckte mitt medvetande. Hon sov en stund till, medan jag satt i godan ro i köket, och hann med både en kopp kaffe och att läsa morgontidningen.

Har du haft eller har liknande upplevelser? Skriv gärna till mig och berätta. Mejla till magnus@heartdreaming.se. Kanske kan jag, med din tillåtelse, ta upp din och andras upplevelser här i min spalt på Ascala News. Jag tror att genom dela upplevelser med andra, så inser vi dels att vi är ganska lika varandra, och dels att vi inte är ensamma om att ha upplevelser som dessa. Det gör att vi kan acceptera oss själva och utvecklas vidare. Vi får också en annan syn på hur omfattande och fullt av möjligheter vårt medvetande är.

Magnus Pamp
Silvermåne / Heart Dreaming Publishing

Föregående artikelMentalt Mediumskap – Början
Nästa artikelTror du på dina tankar?
Som många andra har jag funnit att vårt “högre medvetande” hela tiden vill vägleda och inspirera oss. Nattens drömmar är ett sätt. Vår intuition ett annat. Tecken, synkroniciteter och händelser är andra. Ibland når oss informationen i vaket tillstånd, ibland sovandes och ibland genom meditation och liknande. Drömmandet har med åren blivit en port till självkännedom för mig och den kunskapen vill jag gärna förmedla. Allt verkar syfta till att vi ska leva mer medvetet och mindre "sovandes", så att vi förmår ta mer eget ansvar för våra liv. Min första stora kärlek var naturen. Många sommarlovsdagar vid ån i Västerås fick mig att upptäcka och lära om bevingade, hoppande och simmande varelser, vattnets skiftningar och vädrets temperament. Avslappnat lyssnande och lyhördhet kom ur detta, liksom förståelsen för att fascination öppnar och fördjupar våra sinnen. Senare har jag upptäckt att världen runt mig påverkas och formas av tillstånd som tacksamhet, förundran, innerlighet och glädje. Detta är något jag vill inspirera andra att upptäcka. Idag lever jag och arbetar jag tillsammans med min andra stora kärlek, Kia Enbarr. Vi bor i Storvik, en mindre ort i Gästrikland. Tillsammans håller vi utbildningar i och föreläsningar om bl.a. Intuitiv Tarot, Djurkommunikation och Drömtolkning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn