När jag började ta ansvar för mitt eget liv fullt ut stod utmaningarna på kö som om de väntat på mig. Jag fick möta ett fenomen som jag kallade ”ljus slungar fram mörker”.

I min förra krönika skrev jag om en natt då jag mötte min egen blick i spegeln efter att jag sett alla Karate Kid filmerna på rad. Jag var då kring 35 år och porerna till min själ höll på att öppna sig. När jag tittade mig själv i spegeln den natten, såg jag min egen själ. Det kom som en chock! Dödsskräcken jag upplevde sekunden efter mötet med min egen blick var som ett stort svart hål. Sedan följde en stark utveckling som pågår.

Mörkrädd
Som litet barn hade jag också upplevt skräck. Det var när jag som mycket, mycket litet brukade be en bön som lydde: ”Snälla Gud, ge mig luft”. Jag bad den bönen när jag låg nerbäddad i mina föräldrars säng och hörde teven bakom den stängda dörren. Jag var skräckslagen att sova i min egen säng och mycket mörkrädd. Mina föräldrar var mycket snälla, men ängsliga och som jag förstod senare, djupt olyckliga. När jag låg där i deras dubbelsäng som jag ofta sprang livrädd till om jag vaknade på natten, kände jag en skräck att inte få luft. När jag bad bönen som jag själv hittade på, kunde jag på något sätt andas igen. Jag minns lättnaden när bröstkorgen vidgades. Som vuxen förstår jag att det var något jag kände som säkert var otrygghet. Min andnöd var en slags ångest.

En hypnosupplevelse
Jag ligger i hypnos under min utbildning i England och det är oktober 2012. Utbildningen jag deltar i arrangeras av The Newton Institute. Jag skall lära mig en metod som heter ”Livet mellan Liven själsregression i hypnos”. Just nu upplever jag mig själv i samma ålder som jag är när jag ber min bön om att få luft:

Jag står på gården där jag växte upp och är en mycket liten person. Där växer ett stort träd; ett ståtligt pilträd. Tårarna rinner nerför mina kinder där jag ligger i hypnos. Jag kan ju se mängder av vackra små Tingeling- älvor som flyger runt trädet. Jag berättar för min hypnoskollega exakt hur de ser ut och att det är underbart att se hur de flyger så lätt och magiskt. Upplevelsen fyller mig med ljus och lycka. När jag kommer tillbaka från hypnosen är jag fortfarande starkt berörd av att jag åter fick uppleva det som jag som vuxen glömt.

Att gå ur kroppen
Nu vill jag återkomma till att ta ansvar för mitt eget liv. Jag är en mycket luftig natur. Allt sedan jag var liten har jag haft lätt för att sväva iväg och dissociera som det kallas inom psykiatrin. Att dissociera är vad man kan kalla att gå ur kroppen och att vara ”ute på lunch”. Man kan också kalla det att vara frånvarande. I mina yrken som sjuksköterska, terapeut och hypnotisör märker jag att det inte bara är jag som har den förmågan. Det är en fysiologisk barmhärtighets gåva att både människor och djur kan ”koppla ur” och lämna kroppen som sköter allt per automatik i alla fall.  Medan jag är i dissocierat tillstånd kan jag sätta allt på paus medan jag befinner mig i ett skönt Lala Land. Jag upplever det som att min kropp och själ separeras för en stund. Även ett djur som skadas eller håller på att bli uppätet går ur kroppen, det vet man. Personer som får utstå övergrepp och annat fysiskt eller psykiskt våld lär sig per automatik att ”inte vara där”, för att i vissa fall till och med se sig själv uppifrån. Jag tar upp extrema fall, men för min egen del har möjlighet till dissociation handlat om ren överlevnad för att kunna leva med ”nerverna på ytan” som högsensitiv. Nu när jag är 61 år börjar jag sakteligen att orka vara närvarande i kroppen för det mesta, som jag uppfattar det. Det är mycket skön känsla för jag känner mig tryggare i mig själv nu.

Högsensitiv
När jag började ta ansvar för mina gåvor som högsensitiv blev det först mycket svårare. Då trädde fenomenet ljus slungar fram mörker verkligen fram på allvar. Jag var född med extra sensitiva gåvor! Okey, bra. Men jag mådde ju ofta dåligt av att jag kunde känna hur alla andra mådde. Som barn spydde jag varje morgon för jag hatade att gå till skolan.

Värna om mig själv
Tänk att nyckeln till min hjälp hängde där redan, men jag såg den inte när jag var ung. Nyckeln är nämligen att ta ansvar för mina förmågor och kombinera dem med jord. Vad betyder det? Jo, det betyder att se till att ju högsensitivare jag är och ju högre jag går i mina andliga ljusa utsvävningar, desto lägre måste jag gå i mina mörka sidor inom mig som människa. Jag behöver möta mitt mörker som är min skräck, rädsla, oro för sjukdom, övergivenhet, undergång och död. Jag kan söka hjälp och stöd, men framför allt värna om mig själv som om jag vore min egen ansvarsfulla förälder.

Bergsmeditationen
Jag gillar Terrys Bergsmeditation. I den måste jag ta mig till ängen, genom grinden, stänga den bakom mig och gå ensam på stigen över bron, titta på vattnet och sedan fortsätta upp på berget. Tårarna rinner varje gång när jag uppe på berget sträcker upp mina händer till Ovan. Jag känner då att nu har jag gjort det JAG kan och tagit ansvar för jorden och mörkret i mig. Genom mina händer känner jag hur ljuset från ovan strömmar ner i jorden Nedan i mig. Då sker något! Mörker och ljus blandas och jag känner frid och läkning. Sedan går jag ner igen för berget till mitt liv och vet att jag kan gå upp igen om jag vill och behöver.

Det finns ett muslimskt uttryck som jag älskar: ”Tro på Allah, men bind fast dina kameler”. För mig som går själens väg är det den svåraste, men ändå mest rika vägen att gå med eget ansvar. Det innebär att när jag väl mindes min livsmission så gör jag mitt jobb med glädje.

Inte varje dag, men nästan.

Rita Borenstein
www.ritaborenstein.se
www.newtoninstitute.org

 

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn