Förra veckan jagade jag älg efter att ha haft en paus på 10 år. Min dotter som är 15 år ville lära sig hur det går till att jaga. Så då bestämde jag mig för att börja igen, eftersom jag själv vill lära henne, på samma sätt som min pappa en gång lärde mig. Vi hade en härlig vecka i skogen, trots regn och ruskväder vissa dagar. Andra dagen fick jag skjuta en älgtjur, så då fick hon se i praktiken hur allt går till. Hon fick ta del i allt tillsammans med jaktlaget den veckan och se hur det fungerar. Hon sa själv att hon tyckt dagarna i skogen tillsammans varit jätteroliga. Att hon tyckt om alla aspekter av jakten som hon lärt sig, men att hon inte visste om hon ville skjuta ett djur. Det respekterar jag, för det är inte ett lätt beslut att döda ett djur. Hon vill gärna jaga med mig igen och det får hon gärna, oavsett om hon vill skjuta djuret eller inte.

När jag var ung berättade de gamla i byn om ”skogens varelser” av ett annat slag. Man kan kalla det för folktro. Det fanns småfolk på varje gårdstun, ibland kallades de vittra, eller småttingar. Skulle man kasta ut vatten måste man säga till vittra att flytta på sig. Lika så om man pinkade ute i naturen. Var man i ladugården kunde de gamla säga till en att stå blixt stilla en stund. Då hade de sett att vittra behövde komma fram och ville inte att jag skulle trampa på dem. Om de blir missnöjda brukar de inte vara lätta att tas med. De lever ofta i uthus, ladugårdar eller under stenar. Men är de missnöjda kan de flytta in i husen och börja ställa till oreda. Det kan låta som om det rullar omkring bollar eller kulor på golven. Saker kan börja försvinna etc. De kan också börja skrämma djur på gårdarna. Då har man ofta stökigt och oordning ute på gården eller i uthusen som vittra retat upp sig på. De brukar vara i stort sett omöjliga att resonera med. Har man tur kan de lyssna om man lägger sig i golvnivå och till exempel berättar för dem att man städat upp ute på gården och att man ber om förlåtelse. Man kan också lägga ut kanelstänger, det ska de tydligen tycka om.

”Trollen levde i familjer, gärna vid stora stenar, grottor eller stenblock ute i skogen. De kunde förvandla sig eller göra sig osynliga.

Huldran eller skogsrået fanns i skogen och lockade män i fördärvet om de gick vilse i skogen. Hon var väldigt vacker, men vände hon sig om så såg man att hennes rygg var ihålig eller att hon hade svans. Man kunde höra henne skratta i skogen. Det var viktigt för jägare att hålla sig väl med henne, det var hon som höll ordning och bestämde i skogen. Hon ska vara omättlig på erotik och de som råkade ut för henne var oftast män som vistades länge i skogen, som kolare och ibland jägare. Hon lockade in dem i skogen för att älska med dem och hålla kvar dem. Men ibland kunde hon också vara snäll och till exempel väcka kolaren så hans mila inte började brinna.

Älvorna dansade på ängarna i alla dimslöjor. De beskrivs ofta som vackra unga flickor i vita klänningar med bleka ansikten och med långt ljust hår. Älvor såg snälla ut, men kunde i vissa fall vara farliga. De kunde locka in män att dansa med dem och de blev då förförda av älvorna. Efteråt kunde männen bli galna och ibland sjuka och avlida. Om man såg ringar i gräset på sina gräsmattor, var det älvringar.

Gengångare (spöken) rörde sig ofta i och kring gårdarna. Om en död person återkom som spöke trodde man ofta att personen hade något kvar som den inte uträttat.  Men det kunde också handla om att personen saknade någonting, eller var missnöjd med någonting, till exempel hur gården sköttes.

I skogen fanns troll och tomtar, de senare kunde också hålla till på gårdarna och kallades då gårdstomtar eller gråtomtar, vilka kunde vara vresiga typer. De levde ofta ensamma, hade samma storlek som barn och bar gråa kläder. Man såg honom inte ofta eftersom han kunde göra sig osynlig, men det var viktigt att hålla sig väl med honom. Han kontrollerade att allt på gården sköttes som det skulle. Han pysslade ofta om djuren och man kunde hitta manarna på hästarna flätade på morgonen. Det var viktigt att ge tomten gröt till jul, eller sätta ut annat gott till honom.

Trollen levde i familjer, gärna vid stora stenar, grottor eller stenblock ute i skogen. De kunde förvandla sig eller göra sig osynliga. De stal ofta saker och kunde ta eller byta ut barn mot trollbarn, så kallade bortbytingar. Om de lockade till sig människor och djur in till sina grottor blev man ”bergtagen” och kunde i värsta fall vara kvar där för alltid. Man trodde också att trollen hade väldiga skatter och rikedomar i sina grottor.

”Vattenkällor i skogen sågs som magiska, man rörde inte gamla hedna gravar för då kunde man drabbas av olycka.

Mylingar var oönskade mördade barn som ”gick igen”. De gav sig till känna genom rop, skrik och gråt.  Näcken bodde i bäckar, åar och sjöar och lockade till sig barn med sitt vackra fiolspel, så de gick ut i vattnet och drunknade. Prat om näcken var ett mycket effektivt sätt att hålla barn borta från vatten… om de nu inte istället blev nyfikna. Näcken kunde också vara en mycket vacker man som lockade med sig unga kvinnor.

Tiden på dygnet när man kunde se dessa varelser eller när saker kunde hända var ofta vid midnatt eller vid gryning eller skymning. Vattenkällor i skogen sågs som magiska, man rörde inte gamla hedna gravar för då kunde man drabbas av olycka. Men på kyrkogårdar kunde man hämta saker för trolldom om man pysslade med sånt…

När jag var liten och det åskade sa man att det var Tor med sin hammare som körde med sina bockar över himlavalvet. Något jag verkligen trodde på som barn och som gjort att jag älskar åska!

De här skogsvarelserna jag nämnt är de varelser och berättelser jag hörde om som barn i min hemby. Men det finns andra varelser och berättelser från andra delar av landet som skiljer sig från mina. Ingenting är rätt eller fel, de är geografiskt olika eller har berättats på andra sätt. Jättar har det till exempel inte berättats om för mig som barn. Men i andra byar, eller i Skåne har jag hört flera berättelser om dem.

Som barn älskade jag att höra dessa berättelser och de intresserar mig än. Jag är säker på att jag har småttingar på mitt gårdstun och jag sätter alltid ut någonting gott till gårdstomten varje jul. Jag vet inte om skogsrået bryr sig så mycket om mig eftersom jag är kvinna, men jag är säker på att hon ger mig jaktlycka och det är jag henne evigt tacksam för. Var rädda om era barndomars berättelser, de kan ge er glädje hela livet.

Trevlig helg!

Sofie Weijosdotter Pettersson

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn