I de här tiderna vill jag skriva om mina vänner, som är någonting av det viktigaste som finns i mitt liv. Just nu känns de viktigare än någonsin. Vi kan inte träffas som tidigare, vi kan inte krama varandra, men vi kan höras på telefon och över sociala medier, eller träffas utomhus och hålla lite avstånd. Bara att veta att någon finns där när man lyfter luren känns tryggt och värmande.

Man har många bekanta i livet, men kanske inte mer än ett tiotal riktiga vänner som känner en inifrån och ut. De som vet allt om en, kanske till och med mer än ens livspartner ibland. Har man ingen livspartner, då får ens vänner en ännu viktigare funktion, då kan de vara allt man har. Samma sak gäller om man inte har en familj, eller en trasig sådan, då blir vännerna ens familj.

Jag har en fantastisk man och familj. Men jag har också en utökad familj som jag inte är släkt med, den består av mina närmsta vänner. De är i alla åldrar, från flera länder och av alla kön. Några är mina barndomsvänner som funnits där i stort sett hela mitt liv. De är också dem man kan låta bli att prata med i en månad, men när vi hörs känns som vi pratade igår. Sen har jag fyra vänner som jag pratar med varje vecka, hörs vi inte tror man att något är allvarligt fel. Vi pratar om ALLT! Vi skrattar och gråter tillsammans. Vi stöttar och tröstar och ibland skäller vi på varandra när det behövs.

“They stay in our lives for a while,
leave footprints on our hearts,
and we are never, ever the same”

Sen har jag ju även mina vänner på andra sidan som också är en ganska brokig skara av individer. De har full koll på mig, men jag har kanske inte alltid lika bra koll på dem alla gånger! Tro mig, de vet ALLT och har inga problem med att retas eller komma med kommentarer. Lika väl känner de sympati och visar omtanke och kärlek, eller ger mig en spark där bak. De är precis som mina andra vänner egentligen…!

Några vänner har varit livsviktiga när mitt liv har rasat samman. De har funnits där i min allra djupaste sorg. Vilket jag alltid kommer att vara oerhört tacksam över.                                                                     Några vänner har också försvunnit genom åren, livet tar nya vägar eller andra faser och man tappar kontakten. Ibland lämnar de ett stort tomrum efter sig och ibland känns det bara naturligt att släppa taget.

Jag brukar tänka på en dikt jag hittade på en resa en gång:

“Some people come into our lives and quickly go. Some people move our souls to dance. They awaken us to new understanding with the passing whisper of their wisdom. Some people make the sky more beautiful to gaze upon. They stay in our lives for a while, leave footprints on our hearts, and we are never, ever the same”

Så till mina vänner, vart ni än finns i världen och i andra dimensioner:

Tack för att ni finns i mitt liv! Jag älskar er!

Glad Påsk! Å parkera kvastarna och håll er hemma för tusan!

Sofie Weijosdotter Pettersson

Föregående artikelVärdefulla insikter – Covid19
Nästa artikelTankar om Covid19
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn