Vad gäller ceremonier så har jag tagit del i tre olika typer, men det finns så många fler. Jag har stått på ett kontor och hjälpt till i en healing ceremoni för en kvinna som hade svårt att få barn. En märklig plats kan ni tycka, men allt är inte romantiska skogsdungar och tee pee’s. Under den här ceremonin är det medicinkvinnan/medicinmannen som anför, bara kvinnor som anses kunna ge en helande kraft närvarar. Man står i cirkel, vissa örter bränns och vissa sånger sjungs. Det är väldigt finstämt, lugnt och privat.

En annan ceremoni är att vistas i en Sweat Lodge, av många kallad svetthydda, men det är så mycket mer än så, det är egentligen en plats för healing. För mig var det en väldigt intressant upplevelse, som jag fick vara med om några gånger. Hyddan är byggd som en kupa av kvistar och filtar. Utanför har en man ansvaret för en stor eld där stenar värms, han kallas sqabe. Innan ceremonin byter man om, och som kvinna har man ett tygstycke svept runt kroppen, eller som en kjol med en t-shirt upptill. Det är för att the great grandmothers (gammel mormödrarna) i andevärlden, ska känna igen oss som kvinnor, det fanns nämligen inte så mycket byxor på tjejer, på deras tid… Männen har i regel bar överkropp och byxor eller höftskynken knutna som byxor.

Svetthyddan kan öppnas i olika vädersträck, vilket är kopplat till de olika sessioner man har i hyddan. Efter att man renat sig i rykande örter går man in i hyddan och sitter på vissa bestämda platser runtom en härd. Men det eldas inte i hyddan, utan de varma stenarna bärs in av sqaben och läggs på härden. Sen går han ut och alla ingångar stängs, det blir väldigt mörkt. Medicinmannen eller kvinnan lägger örter på de heta stenarna och det hälls på vatten. Det blir varmt i hyddan, som i en ångbastu och örterna gör att det luktar väldigt gott. Den första ”svettsessionen” är alltid för barnen, då är värmen inte för hög och knattarna har tålamod att vara kvar i hyddan. Vissa sånger för barn sjungs och sen öppnas hyddan upp i ett visst väderstreck och barnen släpps ut. De tas sen om hand av andra vuxna utanför eller leker en bit därifrån för att inte störa. Sen tas mer heta stenar in i hyddan, ingången stängs och vatten och nya örter läggs på. Hettan blir nu intensivare för varje session, de tillägnas de gamla, kvinnor och män, och till sist de sjuka som behöver extra healing. Totalt fyra sessioner, fyra öppningar av ingångar i olika väderstreck, nya stenar, mer vatten och örter, olika sånger och trummor som dånar in i ens hjärta.

Vissa kan få sina traditionella Ojibwenamn av medicinmannen under någon av sessionerna. Den sista sessionen för de sjuka (ofta namngivna personer) är den tuffaste både värme och känslomässigt. Då ska vi pressa oss för den sjuka personen, och hettan i hyddan blir rätt brutal. Det är sällan man har folk ”utifrån” med sig i en svetthydda, så jag känner mig enormt hedrad att få vara med. När den sista sessionen är över och hyddan öppnas upp ligger många ner av hettan och behöver tid att återhämta sig. Varvid några av de äldre kvinnorna tittar förvånat och säger något på anishinabe och pekar på mig. Mina vänner bredvid mig fnissar till och översätter sen:
– The old ladies are saying that the white woman is strong! She is not affected by the heat!

I det läget tackar man stolt och knystar inte ett ord om att man är till hälften finska och har tillbringat en hel del tid i en bastu..!

Den sista ceremonin jag tog del i var ”the Ghost Dance”. Det är en ceremoni där man dansar för de kära man mist under ett år. Man dansar i flera nätter under fullmånen och håller då i speciella små medicinknyten som man gjort till den döda. Den sista natten bränns dessa knyten tillsammans och man ska släppa iväg sin sorg och den dödes ande. Den sista natten kunde jag inte dansa, jag fick nämligen min mens. När kvinnor har mens anses de vara extra kraftfyllda och då kan man dra till sig ”saker som kan bli farliga eller skadliga i en ceremoni”.  Det är en vanlig syn på mens hos många ursprungsbefolkningar. Man kan med sin kraft till exempel. förstöra ett jaktvapen om man kliver över det. Så mina knyten för min döda vän togs om hand av mina vänner. Jag fick bränna det själv vid en ceremoni som vi höll senare.

Under mina studier i Winnipeg åkte vi ut till en helig plats för Ojibwe.  Det var ett stort klippområde mot en sjö där det fanns massor av sten petroglyfer(formationer gjorda av stenar) av djur. Vi hade med oss två medicinmän som berättade om platsen för oss under dagen och höll några mindre ceremonier. En riktig hjort kom springandes emot mig vid ett tillfälle. En märklig känsla då jag hade hjortar omkring mig på ett eller annat vis under hela årets resa. Det fanns också en plats där man offrade tobaksknyten och bad om hjälp med saker, healing eller bad för de som gått vidare till andevärlden. Det var vid några torra gråa träd, där man knutit tygremsor i olika färger. Där gick man tyst in i en stencirkel och lämnade sitt knyte och sände sin önskan eller sina tankar.

Vi var uppe länge den natten och lyssnade till berättelser, trummor och sånger. Många gör sin ”vision quest” på den här platsen. Vilket innebär att man sitter på en speciell plats och fastar i flera dagar tills man får en vision. Det finns en person som ser till en dessa dagar och som ger en något att dricka om det behövs. Men ingen fanns där för detta den natten vi sov i tält där. Efter att vi alla gått i säng i våra tält, låg jag vaken länge och lyssnade till trummor och sång som inte kom från den här världen eller några levandes läppar. Det var en fantastisk upplevelse och känsla som jag aldrig glömmer, någonsin!

Mina lektioner hos Rodger pågick i sex månader och jag älskade varje sekund. Jag fick vara med om någonting unikt under den här perioden av mitt liv. Vi pratade mycket han och jag, om hur deras traditioner och ceremonier tas ur sin kontext av många människor inom new age och används för saker de inte var ämnade för. Något som gjorde honom och mina vänner mycket upprörda, arga och ledsna. Man gör helt enkelt inte så!

När ni läser det här är jag i Venedig med min mamma. Hon fyller 80 år nästa år och har alltid drömt om att åka dit. Jag tycker att det är viktigt att lyssna till sina drömmar.

Det ska jag skriva om nästa gång, ha det så gott till dess!

Sofie Weijosdotter Pettersson

Föregående artikelGe mig ett tecken!
Nästa artikelDitt sjätte sinne borde vara ditt första sinne
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn