Under hösten 2002 åkte jag till Kanada för att göra ett forskningsarbete och för att studera på University of Manitoba i Winnipeg. Jag minns att jag landade i ovanligt hög värme, i vad som kallas Indian summer, precis i början av september. Precis innan jag åkte hade min bästa vän tagit sitt liv, så jag kände mig rätt trasig och full av en oerhörd sorg och saknad. Dessutom skulle jag missa begravningen i Sverige på grund av min resa.

Väl framme fick jag bo hos en av mina professorer och hennes man. De var bortresta helgen jag kom, så jag kunde i lugn och ro bekanta mig med området och ”bo in mig” i huset som låg cirka 20 minuters promenad från universitetet. Så kom måndagen när jag förvirrad irrade runt på universitetsområdet för att registrera mig på de kurser jag ville gå. Överallt skulle det köas och kurser skulle betalas, ett märkligt system när man kommer från ett byråkratiskt Sverige.

På min första kursdag väntade jag utanför en av byggnaderna och där träffade jag på två systrar. Som ni säkert vet använder vi inte termen Indian längre, precis som vi inte säger Lappar om Samer. Båda kommer från ett känt reservat och är First Nations, Anishinaabe, Ojibwe och är uppvuxna med traditionella seder och en lång historia. Två andra trevliga tjejer med mycket humor dök upp, de är båda Cree och blev bortadopterade som barn. De hade varit väldigt osäkra i sin etniska identitet och hade precis ”hittat hem”. Efter dem kom en precis nybliven mamma till en underbar liten pojke, hon var inflyttad från östra Kanada och hennes man var också Cree. Sist till gruppen kom en härlig tjej från Nunavut som är Inuit/Cree. Dessa tjejer kom att lära mig massor om livet, traditioner, om identitet och First Nations i Kanada och jag känner mig oerhört privilegierad som har fått lära känna dem, deras familjer och deras vänner.

Jag skulle alltså studera Native studies i Winnipeg i en termin, innan jag gav mig ut på forskningsresa i Kanada och USA under 6 månader. På universitetet fick jag några fantastiska lärare som lärt mig det mesta jag kan om Nunavut och Inuiter, om kolonisation, Metis, etnicitet och om sacred lands/heliga platser. Men den som satte djupaste spår i mig var Elder in Residence och medicinman. Hos honom fick jag gå i lära några timmar varje vecka. Det ska vi djupdyka lite i, eftersom vi alla kan lära oss någonting från honom.

Så här i efterhand är jag oerhört lycklig att jag stod där och träffade på just alla dessa tjejer och lärare den dagen och att jag var på rätt plats i precis rätt tid. För mig blev det här halvåret en tid av healing, acceptans och lärdom. Jag blev välkomnad i reservatet, fick ta del av och lära mig om traditioner och ceremonier. Jag fick se vad det innebär att ha växt upp i trygghet där, i starka familjer, där man kände sin historia och hade starka politiska ledare. Jag fick se kampen hos ensamstående mödrar i Winnipeg, för sig själva, sin identitet och sina barn. Många hade haft ett hårt liv, men tagit sig ur det och försökte nu hitta sig själva och sin inre potential. Jag fick lära mig om negativa sidor som diskriminering, om kolonisationen, om politisk kamp, om svaghet men också om styrka. Jag lärde mig om hög självmordsstatistik, residential schools och om massor av försvunna kvinnor.

Det här var bara inledningen på en omvälvande resa, nästa vecka dyker vi djupare! Vi ses!

Sofie Weijosdotter Pettersson

Föregående artikelI mörkret satt en svart panter
Nästa artikelNär det oväntade händer
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn