Mina första andliga och övernaturliga upplevelser hade jag väldigt tidigt som barn. Jag minns att när jag var lite mörkrädd på kvällen, var det en osynlig person som stoppade om mig i sängen och lade sina händer på mina fötter. Det skrämde mig underligt nog aldrig, utan jag fylldes av en varm och lugnande känsla som flyttade sig från fötterna och upp mot mitt huvud och jag somnade in direkt. Känslan var lite som att flyta runt i ett skönt, varmt och luddigt täcke. Förutom detta så såg jag ofta skuggor, kände händer på mina axlar, hörde steg, möbler flyttas och dörrar öppnas och stängas.

Som tonåring förvärrades situationen när jag plötsligt såg ”människor”. Vid 14-15 års ålder blev jag riktigt skrämd när jag stötte ihop med en man på en mörk höloge. Efter det stängde jag omedvetet ner, och i flera år var jag helt nedstängd från all andlig kommunikation. Men, den andliga världen ger sig inte så lätt! Jag började höra, se och känna igen och hela tiden trappades det upp på något sätt. Ofta hade jag också sanna drömmar. Jag lämnade ofta min kropp och flög och ibland var jag ett djur (Flummigt…? Ja, jag vet!).

När jag var i trettioårsåldern hade jag många vänner som var andliga sökare inom new age. Själv trivdes jag inte där, men följde ibland med min vän Marko som tyckte om att testa nya saker. Ofta blev vi allt annat än imponerade… Med många vänner bland First Nations i Canada förfärades jag ofta över hur deras ritualer togs och gjordes till någonting helt annat än det de var ämnade för. Några år senare blev det ännu tydligare, när jag forskade ett år i Canada och fick höra deras egen syn på saken. Det ska jag berätta mer om framöver.

Efter att jag träffat min man och vi fått barn, bestämde vi oss för att bo i Skåne några år. Då visade det sig att i det hus vi bodde var det en väldig andlig aktivitet! Det knackades på dörrar, flyttades saker, stökades i vårt kök, rullades dockvagnar, gömdes saker, folk gick omkring och slamrade i saker hela nätterna. Vi trivdes bra, men jag började inse att det inte gick att blunda längre… speciellt när vänner och släkt vägrade att sova över. Jag pratade ofta med våra osynliga husgäster, även när vi bestämt oss för att flytta norr ut igen. De stannade kvar i Skåne… men inte tusan blev det bättre!

Väl inflyttad i mitt föräldrahem igen var det bara att kapitulera och ge upp. Jag hade folk stående vid min säng på nätterna. Minns speciellt en man i slokhatt, cirka två decimeter från min näsa, då spelar det ingen roll att man inte är rädd, man hoppar till, å tro mig, det tar ett bra tag att somna om! Det knackades intensivt i väggarna i mitt sovrum. – Kom igen Sofie, prata med oss!! När jag lyssnade på min intuition (som för övrigt räddat livhanken på mig vid flera tillfällen) förstod jag att nu jäklar var det dags! Det spelade ingen roll hur motsträvig jag än var! Jag hade aldrig sett Det Okända, men något år tidigare hade jag varit på min första storseans med en viss Terry Evans. Han verkade ju vara vettig …så en natt när jag var lite mer än ovanligt trött på mina andliga besökare kollade jag in hans hemsida. En pröva på vecka verkade smart att börja med, för jag var ju fortfarande motsträvig och jag visste ju inte vad han var för en typ…

Så jag skrev ett brev… och hur det gick, ja det får ni veta nästa gång!

Text och foto Sofie Weijosdotter Pettersson

 

Föregående artikelEtt nytt kapitel
Nästa artikelAmie och Eira – en och samma själ
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn