Då hade jag alltså skickat ett ansökningsbrev till en vårvecka hos Terry Evans och jag hade blivit antagen. Herregud, var jag komplett galen?! Tankarna gick fram och tillbaka. Psykometri lät spännande och att prata med dem på andra sidan vore ju bra, när de ändå stod vid sängen för jämnan. Att meditera var jag väl villig att testa, men undrade för mitt liv hur jag skulle lyckas hålla mig fokuserad och inte skriva mathandlingslistor och fundera om jag kommit ihåg att hänga tvätten.. Men healing… vad i hela friden var det för flum flum?! Allvarligt!?

Så kom då dagen jag skulle ge mig iväg till Fanthyttan… tur man har GPS i telefonen! Jag bor ju inte direkt i någon centralort själv, men vart tusan låg Storå? Jag puttrade iväg över Delsbo, Järvsö, Bollnäs och ner mot Falun. Med hjärtat i halsgropen undrade jag frenetiskt vad i helsicke jag givit mig in på, var det här verkligen någonting för mig? Jag var skeptisk! När jag minuter senare råkade köra ihjäl en stackars ekorre var jag färdig att vända om… Men jag fortsatte trots allt. Färden gick vidare mot Örebro och Lindesberg och till sist anlände jag till kursgården, parkerade bilskrället och tuffade till mig och klev in.

Inte visste jag att det skulle bli en omvälvande vecka som skulle förändra allt. Alla tvivel jag haft på mig själv försvann under kurstiden. Meditation, psykometri och mediumskap gick som hejsan trots allt. Jag kunde mycket mer än jag trodde. Veckan handlade även mycket om personlig utveckling, något som Terry visade sig vara en mästare på. Han verkade ju gå att lita på den där Terry Evans. Han var faktiskt riktigt bra, rak och tydlig, någonting som jag gillade. Sen kom man inte undan med någonting, vilket kanske inte vi alla var jublande glada åt i början, när vi satt där blyga och tillknäppta på våra stolar. Men under veckan släppte det mesta och vi kom varandra väldigt nära i gruppen. Vi blev också dödskära i den fantastiska kökspersonalen som stoppade oss fulla med underbar mat och andra godsaker.

Hur gick det då med den där flummiga healingen? Jo, hör och häpna, den funkade urbra! Jag blev faktiskt riktigt chockad av healingen efter att vi gjort de första övningarna. Och lite visste jag då, att healing skulle bli det som kom att ligga mig varmast om hjärtat av allt det jag jobbar med idag.

Den sista dagen tog Terry mig åt sidan och sa:
– Sofie, om du vill fortsätta med det här, så vill jag väldigt gärna bli din lärare.
Vad svarade den motsträviga?
– Jag ska tänka på saken.

Vad resultatet av det blev får ni veta nästa gång. Ha det så gott allihopa!

Text och bild Sofie Weijosdotter Pettersson

Läs första delen: Att vara ett motsträvigt medium, del 1

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn