Många människor gör listor över viktiga saker som de vill göra eller uppnå under sina liv, så kallade Bucket lists. Jag har aldrig skrivit ner någon, men ändå haft saker jag gärna velat göra. Som att bli veterinär när jag var liten. Det sprack på grund av mina allergier. Sen ville jag bli som Indiana Jones och visst blev jag arkeolog, men inte med hatt och piska. Lite roliga äventyr bjöd ändå det yrket på genom åren. Är dock glad att jag slapp tarantlarna, men en och annan skorpion och orm har jag brottats med.

Jag har rest till de flesta platser jag velat se, även om det finns några godbitar kvar. Vad gäller resor, så har de nog varit bland det viktigaste på min oskrivna lista. Jag är nyfiken och vill se nya platser och möta andra kulturer och människor. Allt från Alaska och norra Kanada, till öknar i Israel och tropisk regnskog i Papua Nya Guinea. I höstas var min man och jag i Australien, det var nog mer hans resa, men jag älskade den!

Förra sommaren stod jag nervös på Arlanda och skulle möta upp en av mina äldsta vänner Edmundo. Vi har varit vänner sen vi var i 10 årsåldern, men nu skulle vi mötas ansikte mot ansikte för första gången! Hur går det ihop undrar ni säkert? Jo, vi har varit brevvänner sen vi gick i mellanstadiet. Då fick vi av våra lärare i engelska skriva ett brev till en elev i ett annat land. Jag fick Edmundo Vega i Chile. Vi fann varandra snabbt och skrev många brev. Man kan nog säga att vi upplevde allting under tonåren tillsammans. Musik, föräldrar, syskonbråk, kärlek och brustna hjärtan med pojkvänner och flickvänner som kom och gick. Men han hade betydligt mer romanser än mig! När vi var 18 och 19 år hade vi planerat att försöka mötas upp i Kanada eller USA. Då hade han och hans familj bott i USA några år, där hans pappa hade jobbkontrakt för amerikanska armén. Vår familj skulle åka till Kanada och hälsa på släkt, så då tyckte vi att ett möte vore kul. Dessvärre återvände han och hans familj till Chile en månad innan vi anlände till Kanada, så vårt möte ägde aldrig rum, men vi fortsatte att skriva våra brev. När vi var i 25-årsåldern tappade vi bort varandra, efter att båda flyttat och något brev med ny adress kom bort. Det måste sägas att postgången inte var den bästa på den tiden. Vi fick ofta vänta någon månad på att breven kom fram, om de kom fram över huvud taget. Många brev kom bort under åren, men vi klarade ändå av att hålla kontakten länge, innan vi till sist tappade kontakten. Under de åren tänkte vi ofta på varandra och jag sökte ofta efter honom på nätet, utan resultat. Så för cirka 12 år sen sökte jag honom på Facebook. Jag hade inte sett ett foto på honom sen han var 15 år, men tyckte att ett foto stämde in, så jag chansade och skrev ett meddelande:

– Är du möjligen Edmundo Vega från Viña Del Mar i Chile, som hade en brevvän i Sverige? Jag försöker lokalisera en gammal vän.
Svaret kom direkt:
– Äntligen!! Om du visste hur många Sofie Persson jag skickat meddelanden till i Sverige de senaste åren. De måste ha trott att jag var en galning!

Han visste inte att jag var gift och hade ett annat efternamn. Och jag hade ingen aning om att han bodde i Santiago. Vi var överlyckliga att vi hittat varandra igen. Nu kommunicerade vi istället via mail och sen Messenger. Så nu var det betydligt snabbare postgång. Vi hade båda gift oss ganska sent i livet och fått barn. Han två pojkar som är lite äldre än min dotter. Vi hade massor att berätta för varandra. Så förra våren fick jag ett meddelande:
– Får jag komma och hälsa på er?
Jag svarade:
– Självklart, hela familjen tycker det vore jättekul! Kom i juni och stanna över midsommar.

Så stod jag då där på Arlanda och skulle möta min vän för första gången. Jag skulle fylla 52 år och han hade nyss fyllt 53, lite annat än två ungdomar i mellanstadiet. Så kom han då äntligen ut genom den där dörren! Jag minns att jag sa.
– Men du är mycket kortare än jag trodde! Vi skrattade och sen pratade vi i massor. Vi stannade till efter vägen och tittade på Uppsala högar och jag berättade om vikingar och vi fikade. Den första dagen klappade han mig ofta på axeln och sa:
– Jag kan ta på dig, det är helt otroligt! Vi hade 10 fantastiska dagar tillsammans. Vi umgicks med familj och vänner och jag visade allting som vi skrev om i ungdomen och alla vackra platser i det här landskapet som turister gärna vill se. Vi satt uppe några nätter och läste oss igenom alla brev vi sparat. Han hade med sig alla mina. Vi skrattade och vi grät, det var en emotionell berg- och dalbana att läsa sig igenom hela vår tonårstid, men vilken skatt att ha! Fantastiskt! Det var ett tårfyllt farväl på Arlanda 10 dagar senare, men med löfte om att vi snart ska hälsa på i Chile.

Han är en fantastisk vän och det finns nog inte mycket vi inte vet om varandra. Vi kan bråka, vi kivas och retas, vi diskuterar, vi skrattar och vi gråter ihop. Han har visat mig sin Bucket list. Överst stod: Att få resa till Sverige och träffa min vän Sofie. Det kändes väldigt fint att få vara överst på hans lista över viktiga saker att göra i livet.

Just nu toppas min lista av att åka till Chile och träffa Edmundo igen. Att få träffa hans familj och se hans land.

Behöver vi listor över viktiga saker vi vill uppnå i livet. Ja, det tror jag, men vi behöver kanske inte alltid skriva ner dem. Jag tror att vi vet i våra hjärtan vad som är viktigt i livet. Trevlig helg och fundera på vad som är viktigt för er att uppnå i livet.

Sofie Weijosdotter Pettersson

Föregående artikelÄr du redo att möta dig själv?
Nästa artikelAvbrott
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn