När jag kom till Winnipeg 2002 var jag inte direkt lycklig. Visst var jag glad över utmaningen att studera och forska, men på det personliga planet hade jag djup sorg efter att min bästa vän precis tagit sitt liv. Vår vänskap var väldigt djup och ovanlig, vi kunde till exempel känna när den andre inte mådde bra, utan att ha sett eller hörts. Vi var synkroniserade och på många sätt kunde vi nog ibland vara som ett. Jag visste att min vän inte var lycklig och hade precis varit ner till södra Sverige och hälsat på. Jag åkte hem på en söndag, tre dagar senare fanns han inte mer. Två dagar senare satt jag på ett plan till Kanada. Så naturligtvis mådde jag rent ut sagt skit! Sorgen och saknaden kändes outhärdlig. Jag var frustrerad och besviken på mig själv över att jag med tanke på vår vänskap inte hade plockat upp signalerna. Och jag var arg, nej jag var fly förbannad för att han lämnat mig på det här viset utan att ge mig en chans att rädda honom.

Nu senare vet jag att han inte ville bli räddad, inte den här gången. Min vän var på en så mörk plats att för honom fanns ingen annan utväg. Många skulle ha sagt att han var svag, men jag vet att i det ögonblicket var han stark, han hade bestämt sig och han orkade inte leva längre. Han var glad, hade sagt att han skulle åka till Sydamerika, men samma dag hade han köpt saker för att avsluta sitt liv. Många år senare när ilskan och sorgen lagt sig lite, förstod jag att han hade sagt adjö till mig när jag var där och hälsade på.  I sina gester, i musik…det tog bara tid att förstå.

”På andra sidan skrivbordet satt en grånad, lite barsk äldre Ojibwe-man och studerade mig ingående när jag klev in.”

Under min första vecka i Winnipeg, tyckte en av mina professorer, som visste vad som hänt, att jag borde träffa Rodger. Han jobbade som Elder in Residence på Aboriginal Student Office. Jag fick instruktioner om att ta med mig tobak och gå dit. Så in på hans kontor klampade en mycket osäker och sorgsen individ, som febrilt försökte hitta ord för hur jag skulle be om hjälp och vad i hela friden skulle jag göra med denna tobak…!? På andra sidan skrivbordet satt en grånad, lite barsk äldre Ojibwe-man och studerade mig ingående när jag klev in. Instinktivt stod jag stilla en stund och tittade tillbaka, sen klev jag fram och presenterade mig och räckte fram tobaken. Jag fick berätta vad jag gjorde i Winnipeg och varför jag kommit till hans kontor. Svaret blev:

– Okay, Sofie, kom tillbaka imorgon klockan 15.00. Å det här med tobaken, först ställer du en fråga eller berättar vad du vill ha hjälp med, sen ska du räcka fram tobaken med båda händerna. Accepterar jag gåvan så kommer jag att hjälpa dig. Nästa gång kommer du att göra rätt. Imorgon ska vi prata om traditioner.

Följande dag klockan 15.00 satt jag åter igen på hans kontor, med förväntan om att lära mig om Ojibwe-traditioner. Efter cirka fem minuter berättande spänner han ögonen i mig och säger:

– Det här kan du redan. Nu pratar vi om något annat.

Så vi pratade om hans jobb som medicinman och om mitt jobb med samisk kultur och historia. Mötet avslutades på detta vis:

– Sofie, läs de här pappren, du ska gå i lära hos mig en gång i veckan. Ring mig imorgon. Jag tackar och går mot dörren, varvid han viftar med sin mobiltelefon och leende säger:

– Hey Sofie, we have come a long way since the smoke signals!

Sofie Weijosdotter Pettersson

Läs del 3 här

Föregående artikelMarina Munk vår vägledare ut i universum
Nästa artikelÖvergången till andra sidan
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn