Ibland förändras världen på en sekund….

Det blev en tuff början på det nya året för vår familj. Sorgen slog till med obönhörlig kraft när vi miste en familjemedlem som bara var 31 år gammal. Hon somnade på kvällen och vaknade inte igen. Kanske det bästa sättet att gå över till den andra sidan på, men vår saknad är just nu enorm. Vi försöker trösta oss med fina och glada minnen och att hon gjort en snabbvisit hos oss redan…

Bara en vecka senare blev en av våra fyrbenta kumpaner sjuk, lilla Ludde. Efter veterinärbesök fick vi beskedet att han var allvarligt sjuk och inte skulle bli återställd. Då var vi tvungna att ta det svåra beslutet att säga adjö till vår lilla vän och låta honom somna in. Många krokodiltårar har fallit och huset är tomt efter honom. Hans andra fyrbenta kumpan Nanook letar honom lite då och då. Framförallt letar han kanske Luddes överblivna mat i köket… De två tolvåriga ”gamla gubbarna” brukade inte sova ihop på nätterna, men de sista dagarna sov Nanook bredvid Ludde som en sjuksköterska. Han hade full koll på att något var fel med hans kompis.

Det är skönt att veta att ingen av de som gått över är ensamma där på andra sidan. Där finns både tvåbenta och fyrbenta vänner som tar hand om varandra.

För två veckor sen fick jag en ganska allvarlig inflammation i min ena höft som påverkar hela benet. Det har gjort att jag inte kunnat sitta, gå ut och promenera eller köra bil. Så det blev vila och horisontalläge i soffan. Kroppen brukar säga till mig när jag behöver vila, den drar i bromsen i mitt annars aktiva liv. Det kan göra mig förbaskat frustrerad att bli sjuk, att ligga still gör mig rastlös, så det krävs en hel del viljestyrka att ligga i viloläge och läka. Men jag har skött mig och vilat och tagit inflammationshämmande medicin (piller är nämligen inte heller min grej!)

Men den här påtvingade vilopausen i mitt liv har också varit en fingervisning om att det var dags att ta ett viktigt beslut. Jag har gått och funderat på att byta till ett nytt jobb under en ganska lång period. Jag har funderat fram och tillbaka, men plötsligt var det som att alla bitar föll på plats och jag såg allt glasklart. Det är det här jag ska göra, en ny fas i mitt liv, spännande saker att lära sig! Mina medhjälpare där på andra sidan stod och himlade med ögonen och sa:

-ÄNTLIGEN FATTAR HON!

Så januari blev förändringens tid, både på gott och ont. Sorg och saknad, men också en ny och utvecklande fas i livet. Jag känner en enorm inre styrka och vet att nu kommer jag att göra någonting bra och bestående. Så tack för fingervisningen och för att jag äntligen fattade galoppen!

Å stora kramar till de ”nyinflyttade på andra sidan”. Må där finnas Max hamburgare till den tvåbenta och nån liten pizzabit till den fyrbenta. Älskar och saknar er båda!

Sofie Weijosdotter Pettersson

Föregående artikelGlöm inte bort dina känslor!
Nästa artikelJag diskar
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn