Nu är det snart jul. Min favorithelg, men också en helg av saknad.

Min pappa lämnade oss den 15 oktober 2017. Det var en fin dag, han hade kommit hem från sjukhuset dagen innan för att få vara hemma sina sista dagar i livet. Han hade käkat en macka med julskinka, druckit lite julmust och vilade i sin favorit fåtölj, som genom åren blivit helt formgjuten efter honom. Någon timme senare passade han på att fridfullt somna in när jag åkt hem för att äta och titta till min sjuka dotter en stund. Jag vet att han kände sig klar med sitt liv, men första dagarna kände jag skuld som åkt hem och att han dog ensam. Men jag vet att hade jag varit där, hade jag gjort allt för att hålla honom kvar. För honom var det dags att gå. Min pappa var en jägare, en fiskare, en konstnär, en skomakare, en målare, en snickare och en skogens man. Han var alltid aktiv, så de sista två åren när han började tackla av och sen fick diagnosen lungcancer var en jobbig tid för honom. Speciellt på slutet när han fick åka rullstol när vi var utomhus. Men han kom även att acceptera det och tyckte att det var skönt att komma ut i luften och att träffa människor ute på byn.

Jag skulle kunna berätta väldigt många roliga berättelser om min pappa. Som när min bonusson tog hem en ny flickvän med yviga neonfärgade dreads. Skogens man hade aldrig sett neonfärgade dreads och under familjemiddagen ser jag att han tittar ingående på hennes hår och utbrister:
– Tja, men de är nog bra mot myggen! Så inget ont som inte har något gott med sig.

Min pappa kom som krigsbarn till Sverige som nioåring. Under hans barnår i Finland var det i stort sett bara krig. Han växte upp i en familj med 11 barn. Fem av syskonen dog. Två av dem skickades till Sverige som krigsbarn. En bror återvände till Finland men pappa blev kvar i Sverige och adopterades. Det tar fyra generationer innan kriget ”går ur kroppen”. Jag är generation tre och funderar ofta på hur det påverkat mig. Min pappa blev skadad för resten av sitt liv. Han hade ett bra liv i Sverige, men barndomen, att bli bortskickad och att mista så mycket kostade på. Ändå var han nästan alltid glad, spjuveraktig och generös. Jag älskar min pappa och jag saknar honom. Speciellt nu till jul, han gillade julen. Han var nämligen nästan barnsligt förtjust i ljus, ljusslingor och rolig julbelysning. Så i jul ska jag lägga en ljusslinga på hans gravsten och tända ljus för honom. Äta julskinka, lyssna på lite finska (inte för jag begriper mycket, men jag älskar melodin i språket) och tänka på honom med glädje.

Jag har träffat honom några gånger sen han gick över till andra sidan. Han var inte så säker på det där med andevärlden när han var i livet. Så första gången vi sågs igen fick vi skratta gott åt det. Ofta när vi setts är han ute och fiskar, eller fikar i skogen. Så jag vet att han har det bra och det är skönt att se honom full med fart igen. Vi kan bara sitta där tillsammans på en sten, det behövs liksom inte sägas så mycket. Ibland kramar vi om varandra innan jag går tillbaka.

Även om man känner saknad, så finns det alltid glädje att hämta i den. Minnen som inspirerar eller får en att le. Nu tänker jag ofta:
– Inget ont som inte har något gott med sig! Så tack pappa för den!

Ha en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Vi ses i januari!

Sofie Weijosdotter Pettersson

Föregående artikelÖdmjukhet, sanning och ego
Nästa artikelAtt känna sig själv
Jag heter Sofie Weijosdotter Pettersson och är en av Terry Evans före detta elever. Jag jobbar bland annat som healer och medium i Hassela i norra Hälsingland. I mina artiklar kommer jag att skriva om vad som inspirerar mig. Det kan vara allt från andevärlden, ursprungsbefolkningar, människor, pistmaskiner, natur, kultur, glädje och sorg, spännande möten och resor både ute i världen och i det inre av oss människor. Välkomna till mitt hörn av världen!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn