Min väg till medial utveckling började när jag var 22 år gammal. Varje vecka brukade jag delta i en medial utvecklingscirkel i den spiritualistiska kyrkan. Gruppens ledare var en äldre man som hette Frank. En tystlåten och anspråkslös man, som på ett avslappnat sätt lärde oss att arbeta med andekontakten och att lita på informationen vi fick av kontakten. Vi träffades en gång i veckan, och som jag såg fram emot dessa möten! För varje vecka och för varje bild eller känsla som andevärlden gav mig började jag förstå deras språk mer och mer. Det inspirerade mig att fortsätta, i synnerhet när mottagarna av budskapen som jag gav kunde känna igen det jag sa. Ordföranden för den spiritualistiska kyrkan var Blanche Tilling. Som en klok gammal uggla höll hon ett vaksamt öga på min utveckling och tog intresserat del av rapporterna som cirkelledaren Frank gav om mig.

Varje söndagskväll hölls en slags gudstjänst i den spiritualistiska kyrkan. Gästmediet inledde kvällen med en bön och läste sedan ur en bok, vilket följdes av ett tal om den spiritualistiska filosofin. Slutligen hölls en klärvoajant seans. Mellan varje avsnitt av kvällen sjöngs en psalm. Jag deltog så ofta jag kunde. Bortsett från att jag faktiskt tyckte om själva gudstjänsten, så tyckte jag också att det var fascinerande att se hur andra medium arbetade. En kväll kom inte mediet som skulle arbeta och kyrkans ordförande bjöd upp mig på scenen för att hålla i själva seansen. Jag antog utmaningen och när jag stod där inför en publik på 20-30 människor var det intressant att iaktta de äldre församlingsmedlemmarnas reaktioner där de satt och observerade mig och mitt utseende: jeans, t-shirt och axellångt hår därtill. Det var inte en klädsel de förväntade sig. Normen var kostym och slips. Jag kunde nästan höra dem säga: ”Han är så ung! Vad kan han göra?”

Jag öppnade upp till andevärlden och lyssnade till viskningarna och bilderna som de gav mig. Med starka känslor vägledde de mig till dem som det var meningen skulle få budskapen. Hur visste jag vart jag skulle vända mig? Jag fick antingen en stark känsla av att vara dragen till en speciell person eller så kunde jag se andepersonen eller andens siluett bakom den person som budskapet var avsett för. Kvällen gick rätt bra och deltagarna verkade på det stora hela ganska nöjda med vad de hade fått ta emot från andekontakterna.

Jag fortsatte att delta i utvecklingsgruppen och när viskningarna blev intensivare blev även jag som kanal bättre. Det dröjde inte länge förrän ryktet spreds och inom kort började andra spiritualistiska kyrkor bjuda in mig som gästmedium. Jag inbjöds att ge sittningar och storseanser. Allt detta hände under ett års tid.

På den tiden arbetade medium gratis, men fick en liten summa för resekostnader. Min betalning var glädjen att få lära, glädjen att nå förståelse; att vara en kanal för andevärlden och den positiva effekt det ibland hade på mottagaren. Under de första 18 månaderna gick allt rätt bra och mitt arbete som nybörjarmedium mottogs väl. Efter ett tag började jag trots allt känna pressen som uppstod genom att människor förväntade sig, eller krävde, mer än jag hade möjlighet att ge från andekontakten. Jag började inse hur enormt stor uppgiften var. Jag förstod att det inte var tillräckligt att bara ta emot informationen utan att det även var viktigt hur jag förmedlade den. Vid så unga år kände jag inte att jag var tillräckligt känslomässigt utvecklad för att hantera pressen och kraven. Medium har nämligen en djupgående inverkan på en del människors liv och jag ville därför vara säker på att informationen som gavs från andevärlden inte förorenades av mina egna tankar. Det var ett dilemma. Vad skulle jag göra?

Jag var rastlös. Jag tyckte fortfarande om att delta i den mediala utvecklingsgruppen, men jag hungrade också efter andra saker. Jag behövde bekräftelse på att det var meningen att jag skulle arbeta som medium i detta liv. Jag ville ha bevis och jag ville att andevärlden skulle besvara utmaningen jag gav dem. Jag hade alltid varit intresserad av psykologi och sinnets kraft. På den tiden arbetade jag inom byggnadsbranschen, men strävade efter en möjlighet att få arbeta som inneboende socialarbetare. Det var medan jag stod vid detta vägskäl som jag utfärdade utmaningen till andevärlden. Mina ord löd: ”Jag utmanar er att bevisa att mitt livs syfte är att arbeta med mentalt mediumskap. Jag kommer att ta ett steg tillbaka från er nu. Jag kommer inte att meditera. Jag kommer inte att gå till medium. Därför måste ni finna ett annat sätt att kontakta mig.” Jag fick inget svar utan möttes enbart av tystnad.

Kort därefter började jag arbeta som inneboende socialarbetare och under några kom jag att arbeta med olika aspekter av socialvård, till största del med unga människor som avtjänat fängelsestraff eller som hade fått förmildrad dom med skyddstillsyn. Under denna period insåg jag att jag behövde utvecklas emotionellt, eftersom människorna jag arbetade med väldigt snabbt visade mig områden där jag saknade kommunikationsfärdigheter. De visade sig vara mästare på att manipulera och var skickliga på att trycka på mina knappar. Bortsett från att dessa år var en mycket effektiv inlärningskurva, så berörde också dessa unga människor mitt hjärta på ett väldigt känslosamt sätt. Jag blev snabbt varse om mina svagheter och styrkor. Jag utmanades konstant att lämna mina gamla tänkesätt. Dessa år gjorde mig bättre på att hantera stress och krav från andra likväl som mina egna förväntningar på mig själv.

Under den här perioden fortsatte andevärlden också att viska till mig. Jag kunde vakna mitt i natten och upptäcka att någonting hade vridit på kranarna till max i badrummet. Jag upptäckte att saker och ting förflyttade sig av sig själv. En dag stod jag och väntade vid en busshållplats i centrala Liverpool. Vid denna busshållplats stannade fem bussar med olika rutter. När jag står där och väntar på min buss, djupt försjunken i mina tankar, vänder sig en främmande kvinna framför mig om och säger: ”Här kommer din buss, missa den inte.” Jag kliver på bussen, sätter mig ner och då slår det mig plötsligt: Hur visste den kvinnan vilken buss jag skulle med? När sådana små händelser hela tiden fortsatte att hända insåg jag att det var andevärlden som gjorde sin närvaro känd.

En annan dag var jag tillsammans med min flickvän i min lilla lägenhet. Det var problem med rören i lägenheten, så ägaren av huset sa att vi kunde använda badrummet i en annan ledig lägenhet tills man hade löst problemet med rören. Jag gick över till den andra lägenheten för att ta ett bad. När jag låg där i badkaret fick jag en sådan stark känsla av att jag var iakttagen. Jag nämnde inte detta för min flickvän när jag kom tillbaka till lägenheten. Sen var det hennes tur att använda badrummet och när hon kom tillbaka sa hon: ”När jag badade kände jag en sådan stark närvaro, det kändes som om jag blev iakttagen.” Då berättade jag för henne att jag hade haft en liknande upplevelse.

Min lägenhet var bara en mycket liten enrummare och huset var väldigt gammalt, så gammalt att det till och med fanns fönsterluckor av trä på insidan. I samma hus fanns ytterligare fyra små lägenheter. Sent den kvällen när vi hade gått och lagt oss började fönsterluckorna vibrera och skaka. Knackningar hördes överallt i rummet. Både jag och min flickvän blev skrämda. Jag tänkte: ”Herregud, vad är det som pågår!” Jag gick ut i trappuppgången, men där hördes inte ett ljud. Jag tittade ut på gatan, det blåste inte. Det var tvärtom en väldigt stilla kväll. Jag lade mig ner i sängen och störningarna fortsatte. Närvarons intensitet växte och vad denna närvaro än var, så var den i alla fall desperat. Man skulle till och med kunna säga panikslagen. Jag frågade vad den ville, men de enda känslor jag fick var dem jag redan har nämnt. Plötsligt tog väsendet kontakt med mig och försökte ta sig in i mig. Det var nästan som om det ville ta över mig. Jag stod på mig och sa: ”Det gör du inte”. Att stå emot tog mycket energi, men efter det avtog fenomenet, vad det än var. Denna händelse skedde i november 1975.

När jag återvände till London för att fira jul ringde jag upp en av mina bästa vänner, Cyril, vilket jag alltid gjorde när jag besökte London. På den tiden hade jag inte råd att ha telefon, så när jag kom till London brukade jag bara ringa upp honom för att höra om han ville följa med ut och ta en öl. Hans bror svarade och jag fick då veta att min vän Cyril hade gått bort i november, i en hjärnblödning, medan han var på jobbet. När jag kontrollerade datumet, så visade det sig att han hade gått bort samma dag som jag hade upplevt det fysiska fenomenet i min lägenhet. Då förstod jag att det var min vän som hade försökt ta kontakt med mig, men eftersom han var så känslosam just då, så kunde han bara förmedla den känslomässiga upplevelse han hade haft när han gick bort. Han blev 30 år gammal.

En tid innan det här hände hade han frågat mig om jag kunde ordna en privatsittning med ett medium, vilket jag gjorde. Jag följde med till mediet och satt tålmodigt och väntade i mediets väntrum tills han kom ut från privatsittningen. När han kom ut var han irriterad och upprörd. Jag frågade honom: “Vad är fel?” Han berättade att mediet hade sagt att det inte var meningen att hans framtida affärsplaner skulle bli av. Min vän hade nyligen berättat för mig att han planerade att starta ett eget företag. Arton månader senare gick han bort och när det hände försökte han besöka sin gamla vän, för att tala om för mig att han var borta. Andevärldens profetia besannades. Än en gång hade andevärlden gjort sin närvaro känd. Jag fick uppleva hur min vän försökte förmedla sina panikfyllda känslor och sin närvaro genom att använda fysiska fenomen, som både jag och min flickvän kunde bevittna.

En månad senare fick jag diagnosen cancer. På grund av sjukdomen kunde jag inte arbeta under två eller tre års tid, men under den tiden fortsatte andevärlden att viska till mig och att visa sin närvaro. Vid slutet av sjukdomen började jag besöka storseanser igen. Medierna kom ständigt till mig och gav mig alltid dessa ord: ”Andevärlden vill veta när du har tänkt börja arbeta för dem igen?” Mitt svar var alltid detsamma: ”Ni måste ge mig lite mer bevis.” Vid den här tiden hade jag börjat arbeta igen. Jag var tillbaka i byggnadsbranschen. Jag hade också återvänt till London.

En kväll säger min flickvän till mig: “Jag vill gå ut och shoppa kläder och jag vill att du följer med som smakråd” Mitt hjärta sjönk. En av de tråkigaste saker jag visste var att följa med på shoppingtur. Följande lördag åkte vi så ut på shoppingexpedition. Under många timmar gjorde jag mitt bästa för att ge respons om vad som passade eller inte passade min partner, men till slut började min hjärna kännas avdomnad. Oavsett mina kommentarer, så bestämde hon i alla fall själv om kläderna passade eller ej. Jag satt i ytterligare en butik och väntade medan min partner provade den ena raden av plagg efter den andra. Jag hade nästan gett upp när butiksdörren öppnas och in kommer en kvinna som jag kände igen som ordföranden för en spiritualistisk kyrka. ”Hej Terry! Du är precis den person jag behövde träffa! Personen som skulle vara vårt gästmedium imorgon har varit tvungen att ställa in. Kan du tänka dig att ersätta mediet vid seansen imorgon kväll?” Jag insåg snabbt att andevärlden hade hört mig och sökt upp mig. Vad var oddsen att hon skulle kliva in i just den butiken när London på den tiden hade över åtta miljoner invånare!? Var det ett sammanträffande eller synkronisering? Jag minns att jag log och skrattade inombords. Genom att kvinnan kom in i butiken just då, så hade hon räddat mig från shoppingexpeditionen! Jag kommer att vara evigt tacksam för det.

Andevärlden hade sökt upp mig och alla tvivel jag hyst tidigare försvann. Från den dagen började jag arbeta som medium igen och fortsatte att gå kurser för att lära mig mer. Jag fortsatte att ge mina tjänster som medium gratis på min fritid. Mitt arbete inom byggnadsbranschen täckte mina ekonomiska behov.

Under den period som jag hade försökt att isolera mig från andevärlden, så fortsatte de ändå att viska och vägleda mig. Jag behövde inte meditera eller besöka ett spiritualistiskt center för att de skulle kunna kontakta mig. Åren som inneboende socialarbetare lärde mig att bli mer ansvarsfull som människa. Under sjukdomen upptäckte jag ett djup inom mig, som jag inte visste existerade. Tiden som socialarbetare och sjukdomstiden lade en ny grund inom mig, och väckte en annan resurs som skulle lära mig att bli mer ansvarsfull som person i arbetet som medium. Det lärde mig att sätta gränser och att inte tillåta mig att bli nedtyngd eller skrämd av de krav som människor ställde på mig som person och som medium. Från den tidpunkten började min resurs som medium och människa att gå hand i hand.

Jag lär mig fortfarande. Jag tror att många duktiga medium förlorar sig på vägen, eftersom de inte har lärt sig att hantera kraven och pressen som ställs på dem genom andra människors förväntningar och behov. De kan inte sätta gränser för sig själva eller andra och de har inte gjort det nödvändiga arbetet med sig själva. Det är därför som jag tror att många medium snabbt bränner ut sig.

Jag insåg i efterhand att min utmaning till andevärlden, att de skulle bevisa sin existens för mig, samtidigt var ett test från mina andeguider för att se om jag skulle klara att utmana mig själv och dem. Jag tror att det var deras vägledning som förde mig till arbetet som socialarbetare och den erfarenhet det gav. Jag tror att de ville se om jag hade förmågan att ifrågasätta mig själv. Det bevisade en gång för alla att mina andehjälpare vet vad som inte fungerar inom mig och vad jag behöver utveckla för att fortsätta följa den stig som har valts åt mig.

Terry Evans

Föregående artikelKontroll och tillit
Nästa artikelDu behöver inte ställa frågor
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn