Under många år brottades jag med något hos mig själv, som jag inte förstod. Anledningen till att jag inte kunde förstå det var för att jag inte visste i vilket fack inom mig jag skulle lägga det och jag förstod det inte heller tillräckligt för att fråga någon om det. Jag visste helt enkelt inte var jag skulle börja, för jag hade inga som helst referensramar. Det var nästan som om känslan inom mig hemsökte mig. Jag försökte stänga av den, men den var aldrig borta särskilt länge. Varje gång känslan kom tillbaka blev den helt enkelt starkare och starkare. Det gick inte att ignorera den.

Jag kände att det inte längre fanns någon mening med att stöta bort känslan, så jag bad andevärlden om hjälp med den. Sen började jag prata med min fru om det, och i samtalet hjälpte hon mig att förstå något nytt om mig själv; ytterligare en pusselbit, men jag visste inte var den passade in. Det fanns ingen gemensam nämnare. Samtidigt visade andevärlden mig en massa saker, som jag inte riktigt förstod, jag bara accepterade. Jag vände mig till dem och sa: ”Kom igen, ni måste prata med mig om det här. Jag vet att det är något viktigt här som jag måste acceptera.”

Jag insåg att det inte skulle finnas något enkelt svar. Jag var tvungen att vänta och vara tålmodig. Det fanns olika steg som jag var tvungen att ta för att nå kärnan. Andevärlden fortsatte att ge mig olika nycklar och erfarenheter. Saker och ting började hända spontant och nästan samtidigt. Varför hände allt det här? Jag visste att min logik inte skulle ge mig ett svar, men mina tankar snurrade. Sen, en morgon när jag gjorde min morgonmeditation, tog andevärlden med mig på en resa inom mig själv. De tog mig till ett rum där det fanns en vacker Buddhafigur. När jag stod i det här rummet kom den starka känslan tillbaka, jag tänkte: ”Inte nu, jag håller på med annat”, men då hörde jag orden: ”Nej, låt känslan vara där, ge den frihet, för om du låter bli att stöta bort den kommer den att öppna dörrar till nya möjligheter. Ditt hjärta är redo att acceptera nya saker.” Så, jag satt i rummet som jag kallar den buddhistiska filosofins plats, och tillät mig att bara ta emot, helt villkorslöst.

Sen fick jag en fantastisk uppenbarelse, på en sekund förstod jag känslan som jag hade stött bort under så många år, bara för att jag inte förstod den. I det ögonblicket öppnades en dörr och där framför mig låg en stig, som visade en ny riktning. Vad var känslan? Den handlade om kreativitet och healing, en ny början. I Buddhas närvaro fann jag den sista pusselbiten, som sen blev till en bild och ett ögonblick av oväntad insikt fylld av frihet.

Känslan jag hade stött bort under så många år, för att jag inte förstod den, fick en möjlighet att bli min vän och följeslagare. Jag upptäckte en väldigt viktig del av mig själv, en ny resurs – Mitt hjärtas kraft. Det var en oväntad insikt för mig. Idag känner jag mig annorlunda, på ett sätt som jag aldrig har känt förut. Något har förändrats inom mig. En rad omständigheter och händelser från andra dimensioner och vardagslivet gav mig pusselbitar. Jag bad om hjälp och fick ett svar. Varje pusselbit innebar att jag var tvungen att förstå och ta hand om olika aspekter av mig själv.

Jag skulle kunna skriva en bok om mina upplevelser, men jag inser att mitt hjärta har öppnats ännu mer. Kanske kan jag älska mig själv mer och ta hand om mig själv på bättre sätt nu.

Terry Evans

Föregående artikelJakten på ”Vad vill jag?”
Nästa artikelTvå sinnen – Ett medvetande
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn