Jag har inte alltid varit den mest framgångsrika personen i relationer, men en insikt jag har fått är att det inte räcker med att bara bli förälskad. En del av mitt förflutna har handlat om att vara räddaren; jag kan fixa saker och ting, jag kan göra saker för att hjälpa dig, för att rädda dig ur ditt kaos… Det är något jag varit medveten om och som jag har jobbat på under många år.

Jag uppfostrades till att tro att man i en relation ska göra allt för sin partner, i princip utan att ifrågasätta. Jag tror emellertid att vi i relationer bör finna en medelväg där vi kan lära oss att samarbeta med varandra, skapa en mötesplats där båda två har en röst och får prata om sina svårigheter för att skapa en känslomässig struktur, så att kärleken inte blir översköljd av missförstånd etcetera.

“Om jag ger dig det här måste du ge mig det där.”

Men, vad händer när vi börjar gå över gränsen och tar ansvar för partnerns, familjens eller vänners kaos och försöker fixa det åt dem? Är det vårt ansvar eller är det en roll vi har gett oss själva? När vi gör det kan dessa människor då bli beroende av vår röst? Om vi går över den gränsen tror jag bara att vi skapar ett känslomässigt beroende. Det som var kärlek kan då övergå till att istället bli medberoende. Jag anser att alla till viss grad har någon form av beroende, det är människans natur. När jag själv har gått över gränsen har min erfarenhet ofta varit att personen jag försökt hjälpa i slutändan inte har uppskattat det, för det har helt enkelt inte kommit från personens egen sanning.

Kärlek är sammanför människor, om vi arbetar med den på ett intelligent sätt, utan krav eller behov av belöning: “Om jag ger dig det här måste du ge mig det där.” Med varje utmaning en relation erbjuder tror jag, om det sköts på rätt sätt, att det kan öppna nya dörrar som kan ge kärleken många olika former av näring. Jag kan likna det vid att arbeta med andevärlden. Jag har arbetat med dem under många år och det har förundrat mig hur dörrar helt plötsligt har öppnats bara för att jag har haft viljan att möta dem halvvägs. Ja, jag har haft jobbiga dagar med dem och jag har inte alltid förstått vad de har försökt påpeka om mig. Rätt ofta har jag till en början varit tveksam till att göra förändringarna inombords, men när de gett mig något oväntat har det i slutändan alltid skänkt mig ett glädjefyllt ögonblick.

’Kärleken är precis som en vildblomma, njut av dess skönhet, men försök inte att förändra den.

Är det inte just det som är så viktigt i arbetet med relationen till en partner, familjemedlem eller vän, istället för att bara se till de negativa aspekterna när de visar sitt fula huvud och fastna i den typen av attityd? Jag känner att det är nödvändigt att kunna återvända till medelvägen, med kärlek och acceptans, för att finna en väg framåt, som kan erbjuda nya lösningar för att ta en seriös relation till en högre medvetenhet och göra det möjligt för kärleken att expandera.

Kärleken är precis som en vildblomma, njut av dess skönhet, men försök inte att förändra den. Vildblomman har hittat sitt element och därför valt just den platsen, den relationen, till att så sitt frö. Den följer naturlagarna. Precis som blomman sedan sprider sina frön och låter fler blommor växa sprider sann, villkorslös kärlek ytterligare frön av kärlek. Därför ska vi inte försöka manipulera kärleken. När vi skapar en medelväg och möter varandra i kärlek sår vi frön som bidrar till att kärleken expanderar – precis som en vildblomma.

Föregående artikelFrån frö till praktisk handling
Nästa artikelForskning med ett öppet sinne
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn