Bland sommargrönska i trädgården sätter sig mediet Terry Evans ner och berättar om framtiden och drömmar. Men samtalet börjar med en vandring tillbaka till mammas gata och uppväxtåren. Kraftfulla kvinnliga förebilder både hemmavid och i spirituella församlingar har visat sig vara hans bästa lärare genom livet.

När helgens kursdeltagare bär ut väskorna till bilen får Ascala en pratstund med Terry Evans. Med en tekopp i handen sätter vi oss vid dammen som porlar stilla i sommarsolen.

– This was nice, säger Terry när han sätter sig ner. Det här var härligt.

Tillsammans ger vi oss ut på en tidsvandring när vi pratar om personer som har betytt mycket för Terrys utveckling. Hans mediala gåvor gav sig till känna redan som treåring, även om han då inte hade något språk för vad han upplevde.

– Min första lärare var min mormor. En vardaglig kvinna som jobbade med att städa hemma hos andra.

När jag undrar hur Terrys mormor undervisade och i vilket ämne svarar Terry: ”Livskunskap.”

– Hon satte gränser och lärde mig disciplin på ett kärleksfullt sätt. Jag var väl ingen ängel och gick jag över gränsen lät hon mig få veta det på en gång, berättar Terry.

Hon var närvarande

Jag undrar vad det har att göra med andlighet. Terry har svaret klart:

– Allt. Etik, struktur, skillnaden mellan rätt och fel. Hon fanns närvarande i mitt liv och bara genom att lägga sin hand på min axel visade hon att hon såg mig. Hon gav mig kärlek.
– Hennes prägel följer nog med mig in i klassrummet när jag undervisar. Vi är alla lika oavsett utbildning och jobb. Alla behöver bli sedda och hörda för att utvecklas.

Under uppväxtåren när Terry Evans var mellan tre och åtta vistades han tre olika perioder på barnhem. Det var inte ovanligt på den tiden, men för Terry kan det även ha ordinerats på grund av sjukdom. Upp till femårsåldern drabbades han av flera allvarliga sjukdomar som hjärnhinneinflammation och lunginflammation.

– De åren lärde mig tidigt att ta ansvar själv och stå på mina egna ben, vilket var både bra och dåligt. Man glömmer förstås, men det tog ett tag innan jag lärde mig att be om hjälp av någon annan, säger Terry och hans blick fastnar på några vita jasminblommor samtidigt som han blir försjunken i tankar.

Vi sitter tysta en stund och låter tankarna komma och gå. I solskenet utanför kursgården i Fanthyttan ter sig barnhemvistelse avlägset.

– När jag besökte England för något år sedan körde jag ner till barnhemmet vid kusten. I dag är det ett behandlingscenter för barn med speciella behov. När jag stod utanför byggnaden kändes det inget speciellt. Men när jag gick in genom dörrarna – då blev jag sju år igen, säger Terry tankfullt, och berättar om hur alla minnen flödade mot honom.

Fick möta alla minnen

Han säger att han blev väl behandlad av nunnorna och kyrkan som drev barnhemmet och minns det som helt okej. Strikt, men okej. Förutom söndagarna då det var, två gudstjänster och en stark lukt av rökelse och ritualer han inte förstod något av.

– Jag åkte tillbaka för att kunna sätta punkt. Men även av nyfikenhet och nostalgi och det är jag glad för idag. När jag stod där i porten och alla minnen sköljde över mig, då förstod jag vilken psykologisk effekt det har att vara ifrån sin familj.

När han var tolv år drömde han en väldigt speciell dröm, men det var inte förrän långt senare han förstod drömmens betydelse.

– Drömmen var tydlig och kraftfull. En afrikansk man visade mig runt i världen och vi flög tillsammans och mötte personer från olika kulturer. I dag tänker jag att det var en glimt av min framtid, säger mediet Terry Evans och tar en klunk engelskt te, självklart med mjölk.

– Den afrikanske mannen, en zulukrigare, har jag mött flera gånger under mitt liv. Han har gett mig en tröstande känsla när det har varit kaos runt omkring mig. Min start i livet tvingade mig att vara som en krigare och en nomad för att jag skulle klara mig.

När Terry Evans var 15 år flyttade hans styvfar. Familjen hade det knapert. Terry gick med i militären för att få en utbildning och för att kunna flytta hemifrån. Då drömde han om att arbeta som kock och att resa runt i världen. Vid 22 års ålder mötte han Blanche Tilling. Hon var ordförande för den lokala spiritualistiska kyrkan för grannskapet. Hon introducerade den filosofin för Terry. Blanche Tilling ledde grupper där man diskuterade etik och filosofi inom mediumskapet och den spiritualistiska tron.

– Hon var en otroligt bra lärare för mig. Hon lärde ut ordning och reda och i utvecklingsgruppen uppmuntrade hon oss alla att berätta vad vi tyckte om individer baserat på SNU:s värderingar (Spirituatlist Nation Union). Det hjälpte mig att utveckla min personliga förmåga och potential. Blanche Tilling ville att vi skulle ställa oss frågan ”Vad fungerar för mig?” och ”Vad är det bästa för mig?”

Eileen var en kraftfull lärare

I sammanslutningen ”Institute of mediums” mötte Terry sin nästa lärare, Eileen Roberts. hon var president och ansvarig för undervisningen.

– Hon var kraftfull. Inte min mest kärleksfulla lärare, men någon som jag respekterade högt. Hon lärde mig att bli en bättre och ansvarsfull kanal för andevärlden.
– På vilket sätt?
– Hon lärde ut att mediet är och ska vara en neutral kanal. Vi ger röst till anden på deras sätt. Vad jag tänker och tycker som medium hör inte dit. Hon lärde mig också en viktig sak – det är inte vår uppgift som medium att säga till människor hur de ska leva sina liv. Det är deras ansvar, säger Terry Evans med eftertryck när han minns speciella undervisningstillfällen.

Efter över 40 år som medium, finns det något nytt sätt att lära?

– Oh yes! Oh ja. Hela tiden. Livet är spännande dagar, sorgsna dagar, förvirrade dagar. Du vet aldrig i förväg vad som kan kommer att bli en viktig lektion och din nästa insikt, svarar Terry vaket och snabbt.

Jag frågar om mediet Terry någon gång blir uttråkad och less på sitt jobb. Att möta människor, förmedla budskap, och prata, tröttnar han inte?

– Nej, tröttnar gör jag inte. Sedan är det väl som för alla andra. Inspirationen är väl inte på topp alla dagar men varenda gång hittills, när jag går upp och ska ha en storseans då kommer energin och motivationen. Andevärlden är med mig och det känns alltid bra. Mediumskap är inte allting i min vardag men det har öppnat upp mitt medvetande. Om jag kan förverkliga en del av min dröm då har jag förverkligat mitt löfte till mig själv.

– Löfte? Det måste du utveckla mer, säger jag nyfiket
– I en annan inkarnation tog jag ett beslut att göra det här valet, att arbeta som medium för andevärlden, säger Terry Evans.
– Minns du det livet?
– Glimtar av det. Jag minns en gång när jag var en liten skolpojke och vår lärare skojade med oss i klassen och frågade om någon kunde översätta en tysk text till engelska. Då hör jag mig själv säga ”Ja, det kan jag”, och jag har än i dag ingen aning om var den kunskapen kom ifrån. Jag bara visste att jag kunde, säger Terry och slår ut med händerna som för att visa att även han blev överraskad, för till allas häpnad översatte han texten från ett språk han inte kunde helt utan problem.

Terry Evans anser att man inte behöver vara ett medium för att få kontakt med en översinnlig energi. Han tror att vi alla har potential att känna någon sorts närvaro som går bortom logik och det vi förstår.

– En del personer tror att bara för att man är ett medium så får man automatiskt en insikt om hur ens eget liv kommer att bli. Så skulle jag inte vilja ha det. Vad är meningen med livet och lärandet om jag på förhand skulle veta allt? kommenterar Terry och nämner som en parentes hur viktigt det är att lyssna inåt och göra det som känns rätt och våga ta en risk.

Dåtid möter framtid

Solen lyser från en klarblå himmel. Nu väntar sommarlov. Terry Evans ler, tar upp koppen och ställer sig upp mitt i det som är hans dröm. En övergiven byskola som blev en kursgård och som i framtiden kanske byter kostym.

– Ja, jag har fortfarande planer, säger Terry Evans. Jag kan tänka mig att utveckla kursgården till ett utbildningscenter, inte bara för mediumskap, utan också bredda innehållet för att öka vår medvetenhet om vårt ledarskap och vårt sinne. Det är min dröm.

Jag undrar vad andevärlden säger om det?

Text och bild: Maria Äxter 

(Ursprungligen ur Ascala Magazine)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn