Jag minns när jag som barn bodde hos min mormor, hur vi brukade äta frukost tillsammans och hur hon pratade med oss. Det gav oss en varm känsla då vi fick umgås lite med henne innan vi gick till skolan. Måltiderna var viktiga, en stund då vi återknöt kontakten med varandra. En tid att bara njuta av närheten till någon som berättade om sin dag, vad det än handlade om.

På lekplatsen i skolan stod vi aldrig still, vi använde alltid vår fantasi och hittade på nya lekar. Det var alltid något som hände. Jag minns hur jag iakttog och observerade. Redan vid den åldern utvecklar barn individuella färdigheter.

Jag älskade stunderna när lärarna berättade sagor. Sagoberättande är ett kraftfullt verktyg. Vad har hänt med det? Jag minns hur det var vid sängdags på barnhemmet. Varje kväll brukade personen ansvarig för vårt rum berätta en historia, läsa ur en bok. Under dessa magiska stunder brukade jag glömma att jag inte bodde hemma, det var en stund av närhet. Jag blev en del av sagan med min fantasi och mina känslor. Idag, innan jag somnar, brukar jag läsa en stund. Jag blir en del av berättelsen, precis som när jag var barn.

Människor pratade med varandra på ett annat sätt på den tiden, vi delade mycket mer. I leken eller interaktionen i familjen lärde vi oss att kommunicera, att utveckla färdigheter för att bli mer socialt kompetenta. Var finns kontakten i teknologin vi har idag med datorer, sms etcetera? Var finns känslan? Om jag skickar ett email eller ett sms är det något som saknas. När jag pratar tycker jag om att ha personen framför mig för att få en känsla för vad de verkligen menar.

Generellt sett tror jag att vi håller på att förlora konsten att konversera, vi utvecklar den inte. Modern teknik har sina användningsområden, naturligtvis, men jag kan sitta på en restaurang med en grupp vänner och hur ofta ser jag inte då människor som inte tycks njuta av sin måltid tillsammans, för att de är för upptagna med att kolla sina telefoner, surfa på nätet etcetera? Har vi blivit beroende av teknologi, förlitar vi oss för mycket på den?

När jag håller kurser är laptoppar, IPads och mobiltelefoner inte tillåtna i kurslokalen. Det är fantastiskt att se hur människor börjar prata med varandra, eller inleder en konversation med sig själva när de lägger dessa föremål åt sidan, det är magiskt. Det är som att en annan dörr öppnas för dem, en dörr som de verkar ha försummat.

Konversation är näring för vår själ och det är nödvändigt för oss själva och andra. Konversation är oumbärligt i det dagliga livet, dela med oss, lära, öppna nya dörrar och möta varandra. Även om det gäller en konflikt eller något sådant, är det viktigt att sitta ner och tala ur hjärtat, vad du verkligen känner. Det kan lösa många problem som inte kan lösas på djupet genom att sända ett email eller ett sms.

Familjetid är en tid av närhet. En annan sak, när du äter tillsammans med någon som plötsligt känner ett behov av att fotografera vad de äter. De är inte närvarande i stunden. Jag förstår helt enkelt inte, jag kanske är gammaldags. Måltider ger oss ett utmärkt tillfälle att skapa kontakt.

Jag måste skynda mig att tillägga, det är inte alltid lätt i den tid vi lever i att få till gemensamma måltider där hela familjen sitter tillsammans. Håller vi på att förlora kontakten med varandra? Skulle det kunna vara så att föräldrar och barn inte knyter kontakt på samma sätt längre? Avsätter vi tid för att umgås ordentligt med varandra?

När jag skriver den här artikeln berättar jag bara hur jag känner och jag har pratat med många andra som känner likadant. Om jag har ett affärsmöte eller något liknande vill jag diskutera saker och ting öga mot öga. Vem är det jag pratar med? Samtidigt ger jag dem en möjlighet att upptäcka vem jag är.

Modern teknologi är nödvändig för framtiden, men vi får inte glömma att vi behöver utveckla kommunikationsfärdigheter. Genuin konversation skapar en mötesplats mellan människor. Om vi förlorar dessa sociala färdigheter vad händer då med vår känslomässiga utveckling? Detta är bara mina tankar. Jag vet inte om jag har rätt eller fel. Det oroar mig ibland. Vi behöver teknologi, men vi behöver också utveckla våra sociala färdigheter. Om jag inte hade sociala färdigheter skulle jag inte vara utrustad för arbetet med människor. Jag skulle inte förstå empati eller känslor, för det skulle aldrig ha varit en del av min utveckling.

Jag skulle väldigt gärna vilja höra era tankar kring detta.

Terry Evans

Föregående artikelVad är psykometri?
Nästa artikelI nedförsbacke mellan rapsfälten
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn