Människor har i många avseenden flockinstinkt; vi försöker att vara del av en kollektiv identitet. Samtidigt är vi individer med en egen unik identitet. En av de svåraste sakerna är att hitta medelvägen mellan vår kollektiva identitet och vår egen identitet. Många gånger vill vi människor inte känna oss ensamma eller isolerade. Vi vill kunna identifiera oss med någonting, oavsett om det är en grupp eller organisation som delar samma filosofi, ideal eller subkultur. Misstaget vi däremot begår ibland är att försöka vara som alla andra; vi är inte uppmärksamma på vilka vi verkligen är.

Det är här mina guider och andliga inspiratörer har varit till stor hjälp! De inspirerar mig på olika sätt att gå rätt väg, vilket i sin tur stöttar min andliga utveckling, men samtidigt måste jag leva mitt jordeliv. Människor ser mig som en person som har en speciell kontakt med andevärlden. Men det är lika viktigt att ha kontakt med människorna jag träffar i min vardag, och däri finns balansen. Vissa personer tror att mitt fokus ligger på andliga ting, bara för att jag är medium. Som jag har sagt många gånger tidigare: ”Först och främst är jag Terry Evans, sen ett medium.” Mitt arbete som medium och hur jag uppfattar och tror på livet, eller livet efter detta, är bara en del av mig.

Jag har kämpat med behovet att vilja tillhöra en grupp, men samtidigt har jag velat följa min sanning. Ibland kan det kännas som att jonglera och det kan vara svårt och orsaka en konflikt inom en själv. Det finns fortfarande ögonblick då jag kämpar på det här viset. Jag kan känna mig isolerad, att vara medium kan vara väldigt ensamt. Vissa av er som läser den här texten har kanske haft liknande upplevelser?

Jag har sett människor gå till ytterligheter: Deras flockinstinkt tar över, och de tappar kontakten med sig själva. Å andra sidan finns det dem som går till den andra ytterligheten; allt de kan göra är att tänka och leva begränsad i sin egen tro som individ. Genom att göra så isolerar de sig själva till den grad där de förlorar kontakten med verkligheten runt omkring sig.

Var står jag?

Om vi jämför det hela med vågskålar, betyder det att det alltid är rörelse, ingenting förblir statiskt. Till exempel: Jag har mina stunder då jag är fullständigt fokuserad på andevärlden, mitt arbete och hur jag tänker och känner. Och sen, som om ett fönster öppnas, inser jag att jag börjar tappa kontakten med dem som finns omkring mig. Jag har isolerat mig för mycket och det kan förvandlas till försummelse, utan att det var avsikten. Ibland känns som jag gör en tidsresa! Det finns ögonblick då jag verkligen behöver fokusera och fråga mig själv: Har jag gått för långt, så att jag börjar förlora kontakten med mig själv eller tvärtom – fokuserar jag för mycket på mig själv?

Oavsett fallet, om mina andliga guider tycker att jag behöver en liten knuff för att hamna i rätt riktning igen, för att återfå balans, kommer de att ingripa och erbjuda lite extra hjälp. Framförallt om de ser att jag verkligen försöker hjälpa mig själv och är redo att ta mitt ansvar.

Jag tillhör en grupp människor som i vissa avseenden är likasinnade eller extremt olika. Jag behöver input från båda hållen. Samtidigt behöver jag hålla reda på vilka av mina övertygelser och åsikter som fungerar för mig just nu. Men vem vet, allting kanske förändras nästa vecka och jag gör en tidsresa igen. Måhända har ingen svar på mina funderingar, men det kanske väcker en tanke?

Var är du på din väg? Befinner du dig i den ena eller andra ytterligheten?

/Terry Evans

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn