Jag är säker på att nästan varenda människa, som följt sin väg för att uppfylla sitt öde, någon gång har mötts av vägskylten: ”VÄGEN AVSTÄNGD – VÄLJ ANNAN VÄG”. Ett projekt som inte fungerar, något oväntat som dyker upp och sätter käppar i hjulen etcetera.

Problemet med omvägar är att vi aldrig vet vart de kommer att föra oss, eller om de kommer att ta oss tillbaka till den väg vi tror är ämnad för oss. Men när vi ser skylten ”VÄGEN AVSTÄNGD” betyder det oftast att vägen är under reparation eller konstruktion, för att vi ska kunna fortsätta vår livsresa åt rätt håll.

Jag tror att det oväntade är en del av livets mysterium. Om vi inte mötte det oväntade skulle vi inte komma i kontakt med våra svagheter eller styrkor. När vi möter det oväntade får vi kontakt med dolda reserver. När livets omväg visar sig kan vi stöta på en myriad av känslor.

Jag har varit på en omväg med i liv under en tid. Det har varit lite olägligt och har stört några av mina planer. Jag har varit tvungen att lägga saker och ting på is, men det intressant är att den här perioden har gett mig tid att stanna upp och tänka. Det har varit ett tillfälle att möta mig själv igen. På så vis kan jag hitta ett nytt sätt att tänka och vara. Ibland kan jag vara en otålig själ och längta efter äventyr, jag älskar att vara föregångare på många olika sätt, men det här gör också att jag har för bråttom ibland. Jag vill sätta igång och få saker och ting gjorda.

”När vi hamnar på omvägar kan vi inte fortsätta i samma tempo, vi måste sakta ner.

När jag öppnar mina ögon inser jag vilken underbar möjlighet den här omvägen har varit, det har gett mig tid att förbereda mig själv för nästa steg på resan. Jag har haft ett väldigt hektiskt liv under många år och under de senaste åren har jag tänkt: Vad vill jag göra härnäst? Så, häromdagen, insåg jag att jag verkligen har varit tvungen att sakta ner. När vi hamnar på omvägar kan vi inte fortsätta i samma tempo, vi måste sakta ner. Mina motsvarigheter i andevärlden visar mig nu den nya vägen jag har framför mig. Jag har inte en helt klar bild av vad som väntar, men jag vet att de kommer att visa mig när tiden är inne, när de anser att jag är redo.

Jag har också insett att mycket av det jag bär på i min ryggsäck, som jag trott varit nödvändigt, inte längre är viktigt. Vi måste ha dessa perioder i våra liv, där vi dumpar sådant som blivit överflödigt. När jag skriver det här hör jag skratt och en röst som säger: ”Men jag tror inte att du är det, Terry. Det finns fortfarande mycket för dig att göra.” Något annat som aldrig kommer att bli överflödigt är min tillit till mina motsvarigheter i andevärlden. De hjälper mig på min resa, som väldigt ofta tar mig till en plats jag aldrig tidigare besökt – det oväntade.

Där jag befinner mig nu i mitt liv är allt i förändring. Andevärlden och Ascala förbereder mig för att gå vidare och för att arbeta med den tredje fasen av min livsresa och det arbete jag lovat att göra på andevärldens vägnar. Jag har en stark känsla av att det kommer att hjälpa mig uppfylla mitt syfte.

Förändringarna som väntar kommer att erbjuda nya saker, men innan något kan uppnås måste jag vara som den nordamerikanska indianen och stanna upp en stund för att låta min själ hinna ifatt med mig.

/Terry Evans

Föregående artikelCool i pool?
Nästa artikelBönens makt
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

4 KOMMENTARER

  1. Mjukt värmande och behagligt att läsa. Kan känna hur man sätter sig ner på bänken, tittar upp på björkarna och hör ljumma vindar svepa igenom blad och grenar i träden. Å himlen. Och man undrar…
    Tack🙏❤️

  2. Så enkelt du förklarar det hela…nu fick jag en bit till att lägga i mitt livspussel. Förr i livet kunde jag bli oerhört frustrerad över en blockerad väg, naturligtvis för att jag trodde att jag själv visste bäst. Efter det jag mer och mer började ta mig in i mig själv började jag förstå att det finns en mening med varför vägen i bland är blockerad. Numera börjar jag tycka att ’ så bra’, för nu kanske jag går för fort fram. Och det är som du säger, då har man möjlighet att möta sig själv. Eftersom jag vet att andevärlden är med mig och vet mitt livs schema så försöker jag ha tålamod och invänta svar eller vägledning, och måste ju erkänna att det jag får är mycket bättre än det jag själv tänkt.
    Det där med ryggsäcken känner jag igen. För en tid sedan kom jag på att det jag bar på var ej nödvändigt längre, men det hade liksom blivit en trygghet att bära på det, så jag beslöt att dumpa skräpet. Nu när jag står här utan skräp känns det lite tomt, men den tomheten är till för att fylla med nya saker, gärna med ny version av mig själv. Jag har sagt detta till mitt team och andevärlden….och de sviker mig aldrig. På julafon fick jag kärleksfullt besök och lite vägledning, så nu väntar jag med spänning vad som komma skall.
    Visst är det en ynnest att få ha denna möjlighet, att växa som människa och ständigt hitta nya platser i sig själv.

    Marie Klintebäck

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn