För det mesta är jag väldigt entusiastisk och fokuserad på arbetet, men de senaste fyra dagarna är det som om min ruter och energi är borta. Jag tänker, vad är det för fel på mig och då inser jag att det inte är något fel på mig. När jag skriver det här får jag lust att skratta… Ibland glömmer jag att bara vara med känslan. Den kommer ju som en budbärare.

Min entusiasm behöver lite stöd just nu och min motivation behöver laddas upp igen. Jag sitter med den här känslan och tänker, varför kan jag inte bara låta mig vara? Så det var vad jag gjorde! Och då insåg jag, under den här perioden har jag en möjlighet att återknyta kontakten med sådant som min dagliga rutin inte lämnar utrymme för. ”Ibland behöver du bryta dina rutiner, Terry, och göra något annorlunda. Du kanske upptäcker något nytt”, sa min inre röst. Så jag ska försöka att sakta ner lite grann. Om jag behöver ta en femminuters paus för mig, så kommer jag att göra det. När jag ger mig själv tid kan några få minuter kännas som en timme, i synnerhet på jobbet. Det är lite som att kliva av tåget och sitta på stationen tänkandes, jag tar nästa tåg.

Ibland ger jag mig helt enkelt inte tillräckligt med egen tid. Jag började inse att det kan räcka om jag bara ger mig själv tio minuter för att sakta ner och iaktta världen passera förbi. Det är en skön känsla – inga krav. Jag vet däremot inte om det är botemedlet för min bristande entusiasm, men det hjälper mig att lämna mitt tänkesätt. Nästa gång jag känner så ska jag prova samma procedur.

Något annat som ger mig energi är ett gott skratt, genuint och uppriktigt. Till exempel när jag arbetar här nu kan jag retas med Viktorias man, som precis tittade in här hos oss. Han gillar godis, så jag frågade honom om han stjäl barnens godis. Han säger att han bara gör det för att skära ner på deras sockerintag. Ett gott skratt kan vara så uppfriskande.

Jag antar att det är många som har samma erfarenheter som jag. Hur kommer det sig att vi förväntar oss att känna motivation och entusiasm hela tiden?

Terry Evans

Föregående artikelVinterveckan med Terry och Ingela – en upplevelse för livet
Nästa artikelLivskraft
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn