Förra helgen nåddes jag av nyheten att en kär vän hade gått bort. Hennes namn var Gudrun Marteins.

Gudrun var en mycket bra lärare och healer, som outtröttligt arbetade för andevärlden och alla de människor hon kom i kontakt med. Jag visste att något var på väg att hända, men när jag fick höra att hon hade lämnat den här världen blev det ändå en ordentlig chock. Jag har alltid respekterat henne för det arbete hon gjort och för hennes stora hjärta.

I och med att jag träffade henne öppnades en stor dörr i mitt liv. Hon stöttade mig mycket i början av min professionella bana. Hon kunde inte ha gett mig mer genom åren. När jag behövde en allierad stod Gudrun vid min sida. När situationen krävde kunde hon även vara mycket rak med mig. Jag är övertygad om att jag blev en mycket rikare person i och med att hon kom in i mitt liv. När jag träffade henne fick jag även lära känna hennes familj, som bjöd in mig med öppna armar. De blev vad jag kallar min isländska familj. De gav mig mycket under åren jag tillbringade på Island. Fina, vanliga människor.

Sen jag fick meddelandet har det varit som att sätta hjärnan på paus och låta alla minnen av vår vänskap komma tillbaka. Det gjorde mig ännu mer medveten om kärleken de hade gett mig. Jag kommer aldrig glömma första gången Gudrun bjöd in mig till att arbeta för henne på Island. Jag hade aldrig arbetat som professionellt medium.

När jag öppnade upp för att arbeta idag var hon där och väntade på mig. Hon visade mig klart och tydligt sina vackra ögon, det påminde mig och hur hon brukade lysa upp när hon var glad. Hon följde mig när jag förberedde mig för att ge privatsittningar. Lustigt nog strulade det med telefonen vid den första privatsittningen. Efteråt förstod jag att det bara var Gudrun som ville att jag skulle förstå att hon var närvarande. Jag hör hennes röst säga: ”Jag ville bara se på när du arbetade.”

När jag skriver den här artikeln är det för att visa min uppskattning för vår vänskap och hjälpen hon gav mig, vilket möjliggjorde för mig att bli den person jag är idag. Jag kunde inte delta vid hennes begravning, så jag tänkte: Vad skulle jag kunna ge för att hedra henne? Hon älskade blommor. Det var den största gåva någon kunde ge henne. Så när jag skriver den här texten idag erbjuder jag henne en blombukett från mitt hjärta, för de glädjefyllda stunder vi delade tillsammans. Det här är mitt sätt att sända henne min kärlek. Min önskan för henne nu när hon har anlänt i andevärlden är att alla de människor hon har hjälpt kommer att vara där och dela ljuset från hennes själ.

Gudrun var en ganska privat person och tyckte inte om att stå i centrum. Hon hade inget intresse av att bli en berömd healer, men det är vad hon blev över hela Island. Hon berörde många människors liv. Gudrun hängav sitt liv till att hjälpa andra och jag är säker på att hennes namn kommer att stå skrivet i historiens krönika. Hon kommer att bli ihågkommen för det enastående arbete hon gjorde för andra. Gudruns minne har för alltid lämnat ett djupt avtryck på min själ och jag är säker på att jag påverkade hennes liv med. Där det finns respekt finns kärlek och vise versa.

Gudrun, må duvans ande alltid vara din följeslagare. Farväl tills vi möts igen.

/Terry Evans

Föregående artikelDags att lasta vagnen
Nästa artikelSaker och ting rör på sig
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

6 KOMMENTARER

  1. Det är alltid svårt att förlora en kär vän,jag förstår dig där.Ni har många fina minnen hör jag.Så fint av henne att visa sig för dig,du betydde nog lika mycket som vän för henne också…Kram

  2. Hej, vilka otroligt vackra ord. Jag rös hela tiden när jag läste din text, framförallt när du skrev att du skickar en vacker blombukett från hjärtat (nu ryser jag igen). När någon går bort så tänker jag att det blir lite som du skriver, att man pausar nuet och går tillbaka till gamla vackra minnen som man delar med personen. Och vissa minnen är så närvarande så att det känns som om personen fortfarande finns här. Och det kanske de gör, bevarade i vårt minne och vårt hjärta så lever de med oss så länge vi kan minnas? 😊 Jag blev rörd av din text, den var mycket vacker och jag förstår att ni betydde mycket för varandra, jag beklagar sorgen. Mvh Mia

  3. Det skapar alltid ett tomrum att förlora en kär vän. Igår fick jag bekräftat vad jag anat: en vän och fd kollega hade hittats insomnad hemma i sin säng av sin vuxna dotter som kom för att hälsa på.

    Min väninna hade ringt mig i torsdags kväll men jag kunde inte svara så jag skickade ett sms om att jag skulle ringa på fredagen. Hon svarade glatt tillbaka.

    Efter flertal försök att nå henne, började jag ana vad som hänt. En kontakt med en annan gemensam fd kollega bekräftade att hon hittats i fredags. Hon hade pratat med en annan kollega när hon inte fått tag i mig och allt hade varit som vanligt. Det tomrum som översköljde mig igår, vet jag kommer att fyllas av alla våra härliga minnen. Hon var unik som en fridlyst orkidé, färgsprakande som en välanvänd palett och ringsignalen i min telefon, den tokigt glada som beskrev henne så perfekt, kommer för alltid att vara tyst men hennes skratt kommer alltid att höras inom mig.

    Sjukdom kan ta sig oväntade vändningar och hon såg fram emot att få börja arbete igen inom kort. Nu får hon säkert andra arbetsuppgifter där hon nu befinner sig.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn