Evolution och utveckling

10
924

Som jag har sagt många gånger förut tror jag att det är nödvändigt med personlig utveckling för att medium ska lära känna sig själva. Jag har även arbetat för att förstå andevärlden bättre och de har väglett mig till den plats jag befinner mig på idag när jag skriver det här. Andevärlden, eller den universella intelligensen, finns där för att hjälpa människan att utvecklas och nå längre än intellekt och traditionell vetenskap. Det jag har lärt mig har tagit mig till medvetandenivåer jag inte varit medveten om tidigare. Den här intelligensen har även hjälpt mig att komma i kontakt med min egen naturliga intelligens. Evolution är oundviklig och utveckling mycket viktigt.

När barn upplever paranormal aktivitet sker det för att deras sinnen är öppna för det. De är naturligt öppna och mottagliga. Det de ser är därmed inte alltid fantasi. Jag får samtal varje dag från föräldrar vars barn får paranormala upplevelser.

För var generation bär barn med sig en allt högre medvetandenivå som de upptäcker när de väl kommer hit, och den sträcker sig längre än det som anses vara normen. Jag var själv ett sådant barn, som från tidig ålder hade otaliga upplevelser som jag inte förstod och inte kunde strukturera. Jag kunde ibland lämna min kropp. Andevärlden kunde även komma för att göra mig medveten om när en negativ energi från det här livet eller bortom var närvarande. Det jag upplevde och kände var inte fantasi, men vem kunde jag vända mig till? Ingen, de förstod inte riktigt.

Det jag är och det jag tror på är inget som kan tas bort eller avfärdas, det har funnits där så länge jag kan minnas. Det har varit värdefullt genom hela mitt liv. Som barn visste jag inte vem jag var, men det jag kallar ”vetandet”, försökte alltid varna mig när det förestod fara. Människor skrattade åt mig, men allt jag sa visade sig senare stämma.

Den universella intelligensens plan är att sända själar som kan förstå parapsykologi och mediumskap till vår värld. De vill vägleda människan till en högre medvetandenivå. De kommer inte att förse oss med svaren så mycket länge till. När jag skriver det här baserar jag det på ett helt liv av erfarenheter. Jag har arbetat med mediumskap och parapsykologi i 50 år.

Inskränkta människor har attackerat, förlöjligat och skrattat åt mig. Men det här är den resa jag bestämde mig för att ta innan jag kom till den inkarnation jag nu befinner mig i. Det var därför som jag hjälpte till att starta organisationen Barnens Röst för några år sen, med en förhoppning om att den skulle kunna stötta vuxna med barn som har upplevelser som vuxna inte kan ge en förklaring till. Dessa barn behöver hjälp, att bli förstådda och vägledda. En dag kommer de att ha en viktig uppgift, men hur lång tid det kommer att ta, det vet jag inte.

Det här är ett budskap till alla dem som tror på andevärlden. Kanske kommer människor en dag träda fram och samarbeta med mig. Genom att använda våra olika färdigheter och kunskaper kan vi hjälpa barn att växa och mogna, så att de en dag kan spela en mycket viktig roll i människans evolution.

Naturligtvis har alla rätt att tro på sitt eget sätt. Det jag pratar om handlar om något som framtidens barn kommer att vara i behov av och därför behöver vuxna bli mer öppensinnade.

Det här är vad jag känner är viktigt och det finns andra själar där ute som tycker detsamma. Ansvaret ligger hos oss. Jag känner människor inom vetenskapen och sjukvården som känner likadant, men professionell etik tillåter dem inte att ”komma ut”.

Det är bättre att förstå barn vid tidig ålder, låta barnen berätta om sina upplevelser och ge dem en möjlighet att uttrycka sig själva och känna att någon lyssnar.

Jag ville bara dela mina känslor om det här med er. Hur går vi vidare härifrån?

/Terry Evans

10 KOMMENTARER

  1. Det är en viktig fråga du ställer, men jag har inget svar. Det jag kan göra här är att dela med mig av hur det känns att inte bli sedd och hörd.
    Som barn hade inte jag några mediala upplevelser, men jag var intresserad av vittror och andra väsen som vuxna ibland talade om.
    Jag vet hur det känns att inte bli lyssnad på eller när man vill berätta hur man mår att man gör det för att starta bråk eller att man överreagerar, hur ska det då kännas som barn att se saker och bli avvisad.
    Just den där saken att bli avvisad, det gör ont. Att höra att man inbillar sig, det gör ont.
    Som barn behöver man ett tryggt hem, men ett hem blir inte tryggt eller varm om det finns något där som stör den normala tillvaron, varken om det är alkohol eller paranormala ting. Barn som ser både hemma och utanför hemmet blir det extra jobbigt, måste man se saker hemma med, ja var någonstans är man trygg då? Många gånger är det nog inte själva saken att man ser saker som är jobbig, det är att bli avvisad som gör det hela så tungt.
    De barn som kan kommunicera med de andar som besöker dem och för övrigt har det otryggt, blir det en form av verklighetsflykt och det är inte bra.
    Barn behöver en vuxen förebild som kan tala om och berätta vad som sker. Dock kan jag förstå att det inte alltid är lätt för vuxna heller att alltid förstå.
    Jag förstår varför dessa barn kommer till jorden, människan behöver höja sin medvetandenivå. Det är dax nu.
    Det är viktigt för dessa barn att få hjälp.

    Marie Klintebäck

  2. Hau Kola
    I always say to people that, everything is part of reality. Vision, Dreams, fantasy, vizualisation. You always create at least two times. First in your mind and then you can hold it in your hand😊 When I grew up people always like for most of us told me how to be, how to act, what to feel and think. That’s why it’s important to listen to our Wakanyejas, our children. Much of what humans create and or say tends to get its own life and oftentimes claimed to hold the truth of our reality. So. How about a coffee some day 🙏 now when we live so near? 😄 Take care for now. 🙏✨🌞

    • Well I cannot promise coffee yet, because of Covid-19. I am an old man, you know. I am a great believer in synchronicity and it has been a great tool in my life too. Nice to hear from you, Martin! Thank you! /Terry Evans

  3. Jag har jobbat med skolbarn och skolungdomar i över 20 år. Ibland träffar jag på barn som är mycket sensitiva. Vid flera tillfällen har dessa barn frågat mig om jag kan se andar eller om jag tror på det övernaturliga. I början visste jag inte vad jag skulle svara. Skulle jag berätta sanningen att jag sett andar och kände av andras känslor? Skulle barnen bli rädda eller skulle jag påverka dem negativt på något sätt?

    Vid ett sådant tillfälle trädde mitt högre jag in, men då visste jag inte att det var det. Jag hörde mig själv berätta om mina upplevelser för barnet och jag häpnade och förfärades över det jag sa. Det kändes som jag inte hade kontroll över mina egna ord.

    Nu blev det ett bra möte och eleven sökte ibland upp mig i musiksalen för att ställa frågor eller berätta om andliga upplevelser.

    På något sätt kändes det helt rätt men mitt sunda förnuft sa att jag var galen.

    Till slut pratade jag med mamman till barnet. Vi är kollegor och känner varandra väl. Hon hade svårt att ta till sig det jag berättade till en början. Själv hade hon aldrig upplevt något övernaturligt men berättade att dottern såg spöken och var rädd för att vara ensam. Hon beslutade sig att uppmuntra dottern att fortsätta gå till mig i detta ärende. Flickan mådde snart mycket bättre och var inte lika mörkrädd längre.

    Själv sov jag aldrig en hel natt när jag var barn eftersom det stod en grupp personer runt min säng varje kväll. Personer jag inte kände och som inte hörde till den här dimensionen. Jag vågade inte fråga en vuxen då. Vad skulle de säga?

    Jag vet inte om jag gjort rätt eller fel i detta men samtidigt drivs jag till dessa barn. Tror inte att det är något man diskuterar på lärarträffar i alla fall. Inte ännu…

    • I am almost overwhelmed by your courage and your insight. I wish there were many other people like you within child care/education. You gave the child a voice. From time to time we have to leave our comfort zone. Well done! you helped the child understand her soul. I hope we meet one day. /Terry Evans

  4. Ja, hur går vi vidare? Som barn hade jag EN paranormal upplevelse som jag minns mycket starkt och det har min första. Kanske hade jag fler utan att förstå, vad vet jag. Men jag kände tydligt att det var inget jag skulle tala med mina föräldrar om.

    Som barn gick jag gärna ensam på kyrkogårdar, fann ett lugn i det. Jag går fortfarande till kyrkogården för att strosa runt eller sitta ner i minneslunden och känna lugnet och där har jag också haft många roliga spontana möten med andevärlden på senare år.

    Som ung vuxen blev jag mer medveten om närvaron runt mig och har alltid känt mig trygg i det. När mina barn var små, kunde vi ibland – utifrån deras ålder och mognad prata om andevärlden. Det har aldrig varit något konstigt eller onormalt när de upplevt saker. Min ene son var skeptisk länge tills han vid 22-24 års ålder kom till mig och sa att han sett sin avlidna katt!

    Det är väl där vi får gå vidare, genom att prata om andevärlden och paranormala upplevelser med barnen lika smidigt och självklart som vi pratar om läxor, vad vi skall ha till mat och annat som är livet. Att respektera dem om de inte vill prata om det, inte vill tro likaväl som vi respekterar dem när de vill prata om det och tro. Att vi inte gör det till en absolut sanning men uppmuntrar dem att lära sig mer om det, om de önskar. Att de känner det är ett fritt val utifrån vad de själva kan stå upp för.

    Båda mina barnbarn, som är kusiner med varandra, har mycket tydliga upplevelser från andra sidan eller ”vet” saker de inte skulle veta (gäller främst den yngsta, 3 år) Jag låter dem berätta, föräldrarna sätter inte heller stopp för det utan låter barnen utvecklas i det. Ju fler vi är som låter barnen få vara fria i detta och får stöd och vägledning, så tror jag vi får en mer tolerant värld, även inom professioner där det anses som humbug med det paranormala.

    • Thank you so much for your text, Majsan. These things do not just go away. It is important for adults to give children a voice and let them feel it is normal. /Terry Evans

  5. Hej! Jag har läst dina inlägg om förändring, och nu även om barn som ser. För att föräldrar ska förstå, behövs kunskap. Du är rätt person Terry att skriva en bok i ämnet. Själv utvecklade jag stark intuition redan som barn, därför blev det jobbigt när jag i skolan tog in hela klassens känslor. Redan i femte klass kände jag mobbarnas energier och även de som mobbades och deras rädslor. Först som vuxen har jag förstått vad det här handlade om, men vuxna som fanns kring mig då fattade ingenting. Skriv den där boken Terry, för den behövs! Kram !

    • The intersting thing is, my wife has been telling me the same thing, that I should write a book about it. I will give the matter a thought. Thank you so much! /Terry Evans

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn