Det är ett ämne som låter så enkelt, men som egentligen är så komplext. Jag har ofta hört orden villkorslös kärlek, men fungerar det alltid i verkligheten? Jag brukade själv tänka: Hur ska personen jag blir förälskad i vara? Plötsligt minns jag hur det varit när jag börjat skapa en bild av hur en person ska vara för mig och vad personen ska ge mig. Listan blir längre och längre, men plötsligt slås jag av tanken: Är jag lika bra som den person jag vill ha? Kan jag själv ge det jag förväntar mig av personen?

Jag ger mig själv en stunds självrannsakan och då måste jag säga mig själv sanningen. Kan jag ge samma perfektion i gengäld? Jag skrattar när jag börjar ljuga för mig själv: Naturligtvis kan du det, Terry, säger egot. Men plötsligt inser jag, för att kunna leva upp till mina egna krav måste jag vara lika perfekt som den mytiska figur jag skapat. Då inser jag dessvärre att jag inte kan nå det betyget; jag kan inte leva upp till förväntningarna jag har skapat. Är det inte förundrande? Vi kräver saker av andra, som vi själva inte kan ge eller vara. Jag måste skratta åt mig själv, jag klarade inte provet!

Jag är naturligtvis ingen expert på kärlek. Kärlek är ett lätt ord att säga, men i grund och botten är det väldigt komplext. Så vad är kärlek för mig? Jag tror att vi alltid är elever i det ämnet. Långsamt har jag börjat inse att den enda perfektionen i kärleken är när båda parter arbetar för att finna en medelväg. Den medelvägen kallar jag kompromissens väg, där vi lär känna varandra, att se styrkorna och svagheterna. På något vis pusslar vi sen ihop styrkorna och svagheterna lika mycket, så att ett band kan skapas. Att skapa det bandet är en process som hela tiden fortgår och som går igenom många olika faser under en relations livstid. Ingen av oss är perfekt. Vi har alla ett bagage.

Förstår egentligen någon av oss kärlekens betydelse?

Jag fick en te-mugg av någon för många år sen. Texten på muggen löd något i stil med: ”Kärleken är inte självisk.” Nu förstår jag det, men att praktisera det är något helt annat. För mig handlar inte kärlek om kontroll. Visst måste det finnas sunda gränser för att bibehålla respekten och för att skapa en grund för ärligt kommunikation. Men, det krävs verkligen tid och träning för att uppnå det!

Många av oss kastar bort så mycket tid på att försöka förändra vår partner till något vi vill att de ska vara. Jag anser att det är en fruktlös övning, som inte leder någonstans. Nog är det väl ändå så, när vi talar om att vara förälskad, att vi även måste skapa en grogrund där kärleken kan växa och utvecklas? Om den inte tillåts växa stagnerar den och innan vi vet ordet av börjar den där magiska känslan långsamt att dö. Behovet att kontrollera skapar en bur och vad det än är vi kontrollerar i relationen så blir partnern som en frihetsberövad fjäril. Den får inte flyga och visa sin skönhet. Den är fast i ett fängelse skapat av kontroll och krav. I mitt eget liv har jag varit tvungen att lära mig släppa på kontrollbehovet och det har varit svårt, men ju mer jag har släppt taget desto mer frihet har jag fått – frihet att vara den jag verkligen är. Så, om du ger din partner frihet att vara sig själv och om det är uppriktigt kommer det att vara den vägledande faktorn i er relation.

Förstår egentligen någon av oss kärlekens betydelse? Jag kan inte säga att jag gör det. Jag tror inte att vi någonsin når en punkt där vi verkligen förstår den. Det är ett oändligt ämne som kan ta oss till dimensioner, som vi ännu inte har besökt. Vi måste vara öppna för att lära och förstå.

/Terry Evans

Föregående artikelPå örnens rygg – guidades Lovisa rätt i livet
Nästa artikelEn justering av atlaskotan
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

2 KOMMENTARER

  1. Så tänkvärda ord Terry, när jag blev ofrivillig singel för flera år sen och började lyssna mer till mig själv så ställde jag mig frågan ”hur rolig är jag att leva med egentligen?” inte för att trycka ner mig själv utan för att vara sann mot mig själv.
    Det är inte den andres ansvar att se till att jag mår bra, vad jag sänder ut får jag tillbaka.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn