Covid19 har visat hur kraftfullt det är (dvs smittsamt), det påverkar oss utan diskriminering. Det har varit intressant och ledsamt att se vilken inverkan det har haft både internationellt och här i Sverige. En aspekt jag tycker är särskilt intressant är ämnet moral. Det är något jag känner vi borde titta närmare på i dessa tider – vår egen moral i synnerhet.

Jag pratade med min syster som bor i Storbritannien här om dagen. Hon sa att de stora mataffärerna står med tomma hyllor på grund av all hamstring och att man troligen måste ransonera vissa varor. En del små mataffärer hade även höjt sina priser på sistone. Hon berättade om en gammal kvinna som skulle köpa lite mjölk, ägg och bröd i en sådan mindre mataffär. När butiksägaren berättade vad hon skulle betala visade det sig att varorna plötsligt hade blivit tre gånger dyrare, så damen kunde inte betala för det. Turligt nog erbjöd sig en man som stod bakom damen att betala för hennes varor – en godhjärtad samarit. I vissa affärer har priset för bebisartiklar, som blöjor och liknande gått upp väldigt mycket. Jag frågar mig om det är producenterna som står för prisökningarna eller om det är butikerna som utnyttjar situationen?

Jag hade ett affärsmöte igår och kvinnan som jag pratade med berättade hur hennes dotter hade sett en kvinna köpa en hel kartong med jäst i en lokal mataffär. När hon skulle betala för det blev hon ifrågasatt av kassörskan: ”Behöver du verkligen allt det här själv?” Kunden hade svarat: ”Du kan inte tala om för mig vad jag får göra!”

En man jag känner som arbetar inom skogsindustrin berättade för mig att det just nu är en utmaning för industrin hinna med att framställa tillräckligt med massaved för toalettpappersproduktionen. Det finns en produkt som jag tycker om att köpa då och då, för den påminner mig om min barndom. Jag sökte efter den i olika affärer här om dagen, hyllorna var rensade. Allt det här får mig att fundera: Vad är det som händer med oss?

”Det som händer nu kanske också ger oss en möjlighet att titta på alla dessa aspekter inom oss själva: Vad för slags person är jag?

Det är märkligt vad som händer med vår moral när vi låter paniken ta över. De riktlinjer vi normalt följer i vardagen verka kollapsa, vi slutar att följa de moraliska värderingar vi säger oss ha. Plötsligt är det ”Jag först”.

Men naturligtvis finns det även dem som visar äkta medkänsla. Jag tittade på en intervju med en man som arbetade för S:t Johns Ambulans på sin fritid. Han hade nu lämnat sitt vanliga jobb för att hjälpa till som volontär på heltid. Han och många andra står där på frontlinjen och stöttar läkare och sjuksköterskor, som tar hand om patienter och försöker hålla viruset i schack. Det är många pensionerade människor som nu träder fram för att erbjuda sina färdigheter med risk för sin egen hälsa. Det är beundransvärt.

Jag minns historierna min mormor brukade berätta om andra världskriget, om hur människor brukade samlas och stötta varandra. När bomberna föll på natten samlades en del i gropar de grävt i sina trädgårdar, trots att det knappt gav dem något skydd från bomberna som föll från himlen. Tusentals människor gick bort, men temat i hennes historier var alltid att människor slöt upp och stöttade varandra. Som i alla kriser förmodar jag att det även fanns dem som utnyttjade situationen för sitt eget syfte. Varje gång en krissituation uppstår visar dem som saknar en stabil känsla för moral snabbt sitt sanna jag. Ibland för att rädslan tar över. Sen har vi även dem som träder fram utan att tänka, för att ge vad de än kan, för att stötta på olika sätt.

Det som händer nu kanske också ger oss en möjlighet att titta på alla dessa aspekter inom oss själva: Vad för slags person är jag? Är jag en person som tänker på mina medmänniskor eller använder jag vassa armbågar för att sätta mig själv främst?

Tack för att ni läser min blogg och tack för alla kommentarer ni har skrivit, det har verkligen varit upplysande att få läsa dem!

/Terry Evans

Föregående artikelDet är hög tid att dansa
Nästa artikelCorona-viruset fick mig att öppna upp för nya möjligheter
Terry Evans intresse för parapsykologi och mediumskap började vid tidig ålder. Hans första möte med ett riktigt spiritualistiskt medium ägde rum vid 22 års ålder, då han fick sin första privatkonsultation. Följderna av denna upplevelse blev en vändpunkt i hans liv och gav honom nya insikter. Dessa insikter fick Terry Evans att utveckla sin egen mediumpotential och intuition.

20 KOMMENTARER

  1. Tack Terry för dina ord. Nog så tänkvärda i dessa tider. Vi gamla på västkusten, Skalhamn, träffas utomhus i solen. Med filtar om våra ben lyssnar vi på varandras berättelser och är så glada att kunna ses. Det är en välsignelse att kunna bo på landet. Våra barn och goda grannar handlar åt oss och vi byter stick-mönster och bistår varandra vid problem. Doktorn får vi träffa, via telefon, eller som i psykiatrin, via Skype. Tekniken går framåt, men man missar ändå den där goa kontakten, ett leende och gesterna. Vilken värld vi lever i! Kram från Eva

    • What wise people you are, as long as you do not sitt too closely togheter. Thank you! /Terry Evans

  2. Precis det där har jag också tänkt på och diskuterat med mina vänner. Att jag på något sätt ser ytterligheter. Personer som tidigare har kunnat ”dölja” sin egoism relativt, visar tydligt och öppet hur de tillgodoser sina behov på bekostnad av andra. Medan andra människor bara helt plötsligt kliver fram och bidrar. Jag blir så fantastiskt glad i hjärteroten och på djupet rörd då jag ser hur människor kommer samman, stöttar och bidrar till varandra. Det går liksom helt plötsligt inte dölja sin sanna natur.
    En stor känsla av tacksamhet infinner sig. Och jag ber om av hela mitt hjärta att vi kan bibehålla denna inställning till varandra när stormen blåst över.
    Jag hoppas att ni alla mår bra nere i Fanthyttan! Pratade med Astrid och Victoria igår. Ta hand om er! Kramar

  3. Hej Terry och övriga läsare.
    Min känsla just nu är besvikelse, sorg och ilska. Jag känner att vi måste våga prata om det här. Om att t ex inte alla är änglar för att de jobbar i vården. Att pensionärer inte behöver vara de utsatta utan de som utsätter. Att orättvisa och själviskhet finns och blir extra tydlig i dessa dagar. Jag är glad att ämnet tas upp.
    Låt mig ge exempel:

    Jag har en nära anhörig som varit med om ett trauma där han har varit mycket sjuk. Nu när han är i behov av förlängd sjukskrivning har han/sambon blivit bemötta av sköterskor och läkare som inte vill ta ansvar utan skyller på varandra. Som är stressade och otrevliga. Som inte vill lyssna.
    Där sitter nu en sjuk medmänniska och försöker förstå och få den hjälp han har rätt till!

    Eller ett annat exempel är där vi uppmanas av Folkhälsomyndigheten att hålla avstånd till varandra, stanna hemma vid minsta symtom och handla åt de äldre då de är en utsatt grupp, där ändå min dotter som jobbar extra i mataffär berättar hur hon i sitt arbete blir nonchalerad av äldre i just att hålla avstånd när hon ber dem, hur du pressar vagnen förbi henne i jakt på den/de varor de söker och hur många kunder hostar rakt ut på både medmänniskor och varor i sin omgivning!
    Eller där mina föräldrar som är över 75 år vägrar ta emot hjälp eftersom de ”är friska” vilket är en sanning med modifikation då min mor har diabetes. Hur de fortsätter med sitt liv och sina inköp i olika butiker, bibliotek, bilverkstad osv som om det som pågår i världen inte gäller dem!

    Ytterligare exempel är att på mitt jobb har alla blivit permitterade med en viss procentnivå, utom timvikarier och konsulter som blivit uppsagda. Jag som konsult tillhör de sistnämnda men känner ändå stor tillförsikt att det kommer att ordna sig. Ändå kan jag läsa hur missnöjet pyr bland mina kollegor som verkar ha skygglappar på och inte ser att en möjlighet hade varit att alla blev uppsagda.Verkar helt ha missat att de nu får en chans att vara kvar och att någon tänker på dem!

    Jag blir trött och ledsen och framför allt arg. Jag blir arg på den själviskhet som blockerar både syn och förnuft. Jag blir arg på att jag liksom många andra följt alla riktlinjer med omtanke om andra som i sin tur helt struntar i detta tillbaka. Jag förvånas över uppfinningsrikedomen i att hitta dåliga förklaringar till sitt beteende.
    Som tröst kommer jag till en punkt, eller snarare känsla inom mig som jag brukar komma till när det gäller orättvisor. Jag tror på en större rättvisa som styr över oss alla. I den får jag vila, om än något arg.

  4. Är jag en person som tänker på mina medmänniskor?
    Det hoppas jag verkligen.
    I nöden prövas vi alla.
    Namaste
    Carina Pontén

  5. Du är en godhjärtad människa.
    Min mamma och jag pratade ofta om ”de okända” du var en av min mammas idoler även min
    Tyvärr dog min mor för två år sedan i lunginflammation. Hon bar ett hjärta av guld. Jag får en känsla att hon är här i denna svåra tid och försöker ge mig styrka.
    Men rädslan att inte överleva för mina barnas skull är värsta tänkbara för mig. Sedan om någon av mina hjärtan ska gå bort.
    Så jag förstår de egoistiska människan. Men jag skulle aldrig kunna leva på det viset jag är som min mor och tänker på andra..
    I nöden prövas vännen.
    Jag hoppas att du får en fin påsk och att du får vara frisk. //Mvh Karin

  6. Hej!
    Jag blev så glad när jag på FB nyligen hörde din röst och där du skapat en plattform för alla som vill uttrycka sig, oavsett om det handlar om Corona-pandemin eller om man vill dela med sig av något annat. Dessa plattformar är så viktiga. De blir en motpol till vinklad nyhetsrapportering (som kan få vem som helst att förlora i energi) och istället skapa en plattform för dialog där vi kan utbyta tankar, lära av varandra och bidra till gemensamt växande. Jag känner igen mig i allt du delat i dina senaste inlägg och tänker att vi människor ofta mer lika än olika. Vi vill alla känna oss trygga och älskade. Därför blir ämnet ”medkänsla eller själviskhet” intressant och viktigt. Att vi tar oss tid att reflektera över hur och varför vi agerar som vi gör i kristider, samt vilken värld vi vill var med och skapa.

    Boende i Stockholm med tre stora livsmedelsbutiker i min närhet blev jag förvånad när jag nyligen fick erfara hyllor som länsats på varor. Plötsligt var toalettpapper, pasta och konserver hårdvaluta. Jag kunde först inte riktigt förstå varför människor så unisont valt att hamstra vissa varor. Skulle plötsligt all distribution till våra matvarubutiker upphöra pga ett virus? Det kändes inte logiskt. Istället var det vårt förändrade beteende som skapade problem även om jag inte blev särskilt ”drabbad”, eftersom jag hade toalettpapper hemma och det fanns många andra livsmedel att handla. Men det gav tid för eftertanke och utmynnade i en hel del roliga skämt som delades mellan mig och vänner på Messenger om just toarullar.

    Det är lätt att döma och kanske sätta en etikett på människor att de är själviska. Men om vi istället väljer att försöka förstå kan vi möta människor i medkänsla. När vi hamstrar agerar vi utifrån brist och en känsla av rädsla. Vi vill säkra vår egen och vår familjs fysiska överlevnad. Ur ett evolutionärt perspektiv har det varit en nödvändighet. Att hamstra kan psykologiskt också vara ett sätt att skapa sig en känsla av kontroll när vi hotas av något som vi känner att vi inte kan rå på. Vi befinner oss nu i en pandemi som obarmhärtigt ruskat om oss i vår vardagliga trygghet och bekvämlighet. Vi har vant oss med ett samhälle med en fungerande sjukvård och där vi konsumerar mat, plast, kläder, elektronik, resor och annat utan att reflektera vilken konsekvens det har för vår miljö. Nu uppdateras vi dagligen om fallande börskurser, nya insjuknade och människor som faktiskt dör. Kanske är det därför som Corona-pandemin har kommit för att få oss att vakna och ge oss en möjlighet att skapa förändring på olika nivåer? Att påminna oss om vad som verkligen är viktigt.

    All hamstring och stigande grafer för antal smittade i corona är något som media olyckligt fokuserar på. Energin som förmedlas är rädsla. Det säljer och skapar mer rädsla. Det blir en obalans. Tack och lov så finns också saklig information som kan hjälpa och vägleda för den som söker. Vi ser att i pandemin följer hamstring, mycket åsikter och kritik, men i kriser väcks också vår medmänsklighet. Jag ser mycket kärlek och omtanke som delas, men som inte hamnar på löpsedlarna. Personer som handlar mat åt sina åldrande grannar, vänner som skickar meddelande som skänker skratt och omtanke, all kreativitet som väcks hos människor som vill hjälpa till. Jag tror det är där vi ska lägga vårt fokus. Välja vad vi vill rikta vår energi på. Att bidra med det vi kan. Lyssna på och lugna de som är oroliga. Känna oss tacksamma för det vi har. Dela med oss av vårt överflöd. Ta hand om oss själva och varandra på ett kärleksfullt sätt. När vi jobbat med oss själva och vågar känna tillit blir det naturligt att agera i medkänsla och kärlek. Den energin sprider ringar på vattnet.

    Sandra <3

  7. Hej Terry
    Jag fick visa min medkänsla i förra veckan. Min granne hade blivit sjuk och orkade inte själv ta kontakt med någon, som tur var hade hon lämnat en nyckel till mig någon dag tidigare så att jag kunde komma in till henne om hon behövde hjälp. Då jag ringde till henne hörde jag på henne att allt inte stod rätt till så jag gick dit för att se med egna ögon hur hon mådde. Jag insåg att hon var mycket sjuk och började ringa till 1177 och kom fram efter 35 minuter, där hänvisades jag till våran HC eftersom min granne hade feber och hostade lite. Vi fick en tid hos HC och jag tog med min granne i min bil och skjutsade henne dit. Där fick vi inte komma in genom rätta ingången utan blev hänvisa till en besvärlig sidoingång. Där fick vi vänta en lång stund innan någon personal eller doktor kunde undersöka henne. Febern steg ännu mera och sänkan var väldigt hög.
    Läkaren förstod inte vad som var fel med henne utan sa att hon måste till Akuten i Östersund som ligger 10 mil från oss. Dit fick vi åka taxi och när vi väl var framme vid akuten så fick vi vänta utanför ett tält p g a coronaviruset. Hon blev inskriven till akuten och personal hämtade henne med rullstol, de tog inga risker
    och jag fick inte följa med henne in. Kändes jättekonstigt att inte veta vad som var fel på henne men jag visste till 99 % att det inte var viruset som drabbat henne eftersom hon är ensamstående, har inga barn mm och hon hade varit isolerad hemma i 14 dagar. Hon blev i alla fall inlagd på sjukhuset då hade hon över 40 i feber. Senare fick jag veta att hon drabbats av sepsis (blodförgiftning) m m och om jag inte sett till att hon kom under läkarvård så är det inte säkert att hon klarat sig.
    Under tiden hon var på sjukhuset så har jag tagit hand om hennes katt, tagit in posten vattnat blommor mm.
    Jag känner att jag är en person som tänker på mina medmänniskor och det är en bra känsla även om jag själv är rädd för att bli smittad av coronaviruset.
    Kram från
    Ulla

    • You Always have been a good soul, Ulla. Thank you so much for what you gave your neighbour, you saved her Life. /Terry Evans

  8. En nyttig och eftertänksam text.
    Håller med att rådande situation nu ger oss möjlighet att titta inåt och se efter vem man är. Men hur många tror du gör det? Hur många vill men vågar inte? Hur många förnekar sig själv och sitt eget beteende? Hur många vet om sitt ego?
    Kriser som denna där människor utnyttjar för sitt eget ego, bör komma ihåg att det finns en naturlag som heter karma, och när den slår till kan det göra riktigt ont.
    Vi bör tacka dem som orädd träder fram och hjälper till så gott de kan.

    Tack själ, Terry för det du skriver. Det ger eftertanke och vägleder och ger möjlighet till att tänka i andra banor.

    Marie Klintebäck

  9. Tack Terry! Tänkvärda ord som klingar gott, när modiga medmänniskor vågar och står upp för varandra.
    Å andra sidan de som inte ännu är ”där” utan i sitt ego…hoppas de vågar framöver.
    🙂 soliga hälsningar från norr
    Kerstin.

  10. Det med jästen känner jag igen,jag skulle ha ett paket jäst till att baka.Det fanns inte att få tag på,människor hamstrar.Själv gör jag det inte,jag tänker på mina medmänniskor.För min del så har jag tänk mycket på hur många blir så själviska.Vi är ju från samma väv och borde ta hand om varandra.Tänk kärlek och handla därefter.Det är många tankar numera och jag förstår så mycket mera och det finns saker jag vill ändra i mitt eget liv.Min dotter är sjuksköterska på en akutvårds avdelning,hon lägger ner så mycket kärlek till sina patienter oavsett hur mycket skit hon kan få.Glädjen är att få höra att det sprids ett solsken på avd när hon kommer till sitt arbete,det gör mig som mamma så stolt.Något bra har jag gjort under hennes uppväxt liksom med hennes 4a syskon =)

    • For me people like your daughter are the heroes, they put their own health at risk to save others. That is corageous. Thank you, your text touched me! /Terry Evans

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn