Jag har träffat många människor som jag kallar räddare, det vill säga människor som involverar sig i andra människors problem. De blir nästan beroende av det och tror att det är deras plikt att involvera sig i andras liv. De kan inte säga nej och sätter inga gränser. Människor kan ringa dem dag som natt. 

Räddaren kan få dem att må bättre under en kortare period genom att ge dem all sin energi, men efter ett tag kommer de tillbaka för att fylla på. De dumpar sina problem på räddaren och får hen att må dåligt. Räddaren vet inte hur hen ska skydda sig från den negativa energi som dumpats på hen och börjar känna sig deprimerad.

Människorna en räddare försöker hjälpa lyssnar dessvärre egentligen inte. De vill bara att alla andra ska lösa saker och ting åt dem. Räddaren inser inte att det endast går att hjälpa dem som är redo att ta sitt ansvar och som inte fastnar offerrollen: ”Tyck synd om mig”. Slutresultatet blir att räddaren blir så infekterad av andra människors känslor att hen till slut själv ger upp, omedveten om vad hen gör mot sig själv.

Om någon är sjuk eller är med om en olycka eller liknande kommer du naturligtvis stötta personen igenom krisen. Det är medkänsla. När jag gör det går jag inte över gränsen och försöker rädda personen. Det fungerar aldrig. Jag har träffat många människor som lider av detta räddarsyndrom, ofta kan det spåras tillbaka till personens barndom. Många av dem har vuxit upp i en instabil miljö och ofta även i kaos. På grund av att de är vana vid sådant drama kommer de att dras till samma dynamik. Räddare är oftast inte medvetna om att de själva behöver hjälp, eller att de behöver frigöra sig från ett tänkesätt som inte längre gynnar dem.

Kan det här förändras? På mina kurser ligger stor del av betoningen på personlig utveckling och personligt ansvar. Om du inte styr upp det kommer aldrig något förändras i ditt liv. När de som har detta räddarsyndrom börjar utbilda sig, kommer de i kontakt med sin själs intelligens. Det här är vad som hände mig. En gång i tiden var jag också en räddare. Jag försökte rädda familjemedlemmar som var fast i ett drama de inte kunde frigöra sig från.

När dessa räddare upptäcker sin själs potential går de vidare till att bli healers eller medium, eller tar risken att utveckla andra förmågor som passar deras naturliga intelligens. Det här ställer krav på eget ansvar och mod.

Många människor kommer till mig och säger: Jag har en tomhetskänsla inombords, jag vet inte vad det är. De försöker fylla den med andra saker, som egentligen bara för dem tillbaka till samma sak – den tomma känslan som de inte förstår. Om de börjar bearbeta med sina känslor kommer de till slut att upptäcka sin sanna identitet.

Om du är en räddare är du fortfarande ett offer och så länge som du är ett offer för det förflutna kommer du inte vidare, men när du börjar arbeta med dig själv kommer du att gradvis börja leva ett liv baserat på din naturliga intelligens.

/Terry Evans

8 KOMMENTARER

  1. Åh, ja, jag har varit en räddare…i mer än mitt halva mitt liv…
    Var det inte två unga föräldrar, som inte var ”torr bak öronen” , som fick fyra barn innan de var 24år, vilket jag var äldst.
    Jag fick rädda ”situationer” ofta, tills det blev ett sätt att leva och existera…jag visste ju inte annat.
    Livet gick på högvarv och jobben var kul, aldrig sjuk, kroppen fungerade.
    Närmare 40- årsåldern började ”lätta” småkrämpor komma, var det inte här, så var det där, men jag körde på( stängde av).
    5- 10 år senare brast det, jag fick utmattningssyndrom, var sjukskriven i två år.
    Förstod att det kom från barndomen…detta att alltid vara hjälpsam och duktig, aldrig säga nej, om jag.
    Så i samma veva bad jag om kontakt med en psykolog ( en fantastisk kvinna) som hjälpte mig och reda ut alla händelser, upplevelser, trauman och känslor, i mitt 40- åriga liv. Det tog mig 1 1/2 år att bolla, gråta och förlåta.
    Det bästa jag gjort i mitt liv. Men det tar tid att ändra ett invant levnadssätt…sakta men säkert tar man sig ur det… och börjar lyssna på sig själv.
    Idag 9 år senare…har jag tillit och förståelse till livet och ”min andlighet”, som ger mig en otrolig trygghet och glädje.
    Mvh Marita A

  2. Hej!
    Vilken stor igenkänning på att vara en ”räddare”! Jag är en sån som stundtals tror att jag kan rädda hela världen och inom mig bor även en ”krigare” som strider för sin sak. Oerhört energislukande! När det blir för påtagligt tvingas jag ta ett steg tillbaka och omfokusera på vad som egentligen är viktigt för mig HÄR och NU sträcker ❤

    • I am glad you have learned to do that, if you did not you would hit the wall. Thank you! /Terry Evans

  3. Thank you for your blogg Terry! It inspires me very much.
    I have always been the person who help others or been standing “outside” watching friends and classmates develop in their lives. I’ve been there to help if they require my help without demanding them to help me. It has given me a sort of meaning of my life to help others.

  4. Det är på detta sätt man utplånar sig själv. Gränserna raderas ut för att lära känna sig själv. Man blir offer för offer. Oftast är det ett utvecklat medberoende- dvs beroende med. Medberoende kan finnas till ens föräldrar, barn, chefen och sin respektive.
    Personligen var jag inte räddare på det sättet, att jag skulle hjälpa allt och alla. För min del skulle jag rädda de sårade och sargade killar jag var tillsammans med. Det bottnade i en fadergestalt problematik. Ju sämre de mådde desto bättre mådde jag, för då fick jag min bekräftelse på att jag var bra och mitt medberoende fick en boost.
    Resultatet av mitt leverne blev att jag var så full av andras känslor och jag var vilsen i mig själv. Jag var trasig och sargad och väldigt skör. Jag levde inte ett liv, jag var en överlevare.
    En förändring kom, och vart efter började jag förstå vem jag var och vad jag ville med mitt liv. Det gjorde ont att se på mitt liv hur det var, men förstod att eget ansvar och mod behövdes för att försätta må bra.
    Min naturliga Marie började ta form, och jag kunde börja ge liv till min mediala potential, och det är jag stolt över.
    Jag börjar förstå IQ, EQ och SQ 😉👍
    Jag förstår skillnad mellan medberoende och medkännande.
    Jag är tacksam över att leva och inte behöva överleva.
    Idag lever jag med mina känslor och dom är mina och dom är för mig sanna och viktiga.

    Marie Klintebäck

    • Thank you for a very honest and insightful text. Your words can help others to recognise their co-dependency./Terry Evans

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn