När jag skriver på min blogg får jag kommentarer och frågor från människor. En del delar med sig av egna erfarenheter. Det är som om alla omkring mig ställer frågor, som om en stor förändring är på gång. Jag upplever att det pågår ett inflöde av möjligheter och nya saker. Allt vaknar inom mig, men jag måste vänta ett litet tag för att plantera fröna. Jag har inte hittat rätt grogrund än.

Ibland måste vi låta en del av vårt sinne vila och gå vidare till en annan del av sinnet där vi kan plantera dessa nya frön. Jag har upplevt detta några gånger i livet. Vi sår och vi skördar. Liksom bonden måste vi vänta tills åkern är redo att skördas. Jag har insett att jag inte kan få saker och ting att hända snabbare, för då skulle jag missa en del viktiga poänger. Jag vet, jag har sagt det många gånger förut, men det tål att upprepas.

Allt detta kräver så mycket tålamod. I mitt arbete som medium är det många människor som kommer till mig för att de, på sätt och vis, är fast och inte vet hur de ska komma vidare med sina idéer. Det är en procedur som behöver få ta tid för att skapa en solid grund. I den här världen kan inget framtvingas. Resultatet kommer inte att bli bra om vi gör det.

Andevärlden arbetar med mig genom att ge mig pusselbitar. När jag lägger ihop pusselbitarna börjar plötsligt färgerna och formerna ge mig idéer, en vacker bild börjar uppstå och uppmuntrar mig att ta nästa steg, men väntan är aldrig lätt. Helt plötsligt kan jag sen se den fullständiga bilden. Jag får möta något helt nytt, som jag inte tänkt på förut, eller något som inte har fått den uppmärksamhet det behövde.

Lärandet handlar om att ha samma disciplin som en Buddistmunk. Än en gång – tålamod. Ascala påminner mig ofta om mina tidigare misstag och hur jag har snubblat över mig själv. Jag var tvungen att lära av det och ta ansvar för vad jag hade skapat. Det hela är en del av mitt personliga lärande och mina projekt. Det kommer aldrig att ta slut. Det gör mig mer eftertänksam. När jag är i det tillståndet av kontemplation kan jag pausa och vänta lite längre, för att se vad som kommer att hända.

Människans sinne är en kraftfull dator med oändliga resurser. Om vi öppnar dörren till vårt sinne och ställer alla våra förutfattade idéer och tänkesätt åt sidan kommer saker och ting till slut att börja synkronisera och sjunka in. Det kommer att ge oss en ny grund som vi kan utvecklas ifrån.

Till alla er som frågar vad ert syfte är, jag utmanar er att använda tekniken jag använder. Det skulle vara mycket intressant att få ta del av er resa. Lycka till!

/Terry Evans

6 KOMMENTARER

  1. Du är en vis och mycket klok man. Min dotter är arg och vill inte ha kontakt med mig pga ett skämt från min sida. Det föll inte i rätt jord så att säga. Nu förstår jag att jag inte kan pressa fram något. Så våga vänta och hoppas hon kommer tillbaka till mig. Hon har lätt att få ovänner pga av sitt sätt och en liten hjärnskada. (Det finns nog inte ngt avsnitt av det okända, som jag inte har sett. Lärt mig mycket om mina besök, som jag fått från Andra sidan. Man utvecklas hela livet. Må så gott och trevlig helg.

  2. Jag har gått igen mycket svågheter , operad bort cancer 2018-2019 + behandlimar, fick stomie ! Nu pensionär ! Väntar på pengar , men svar uteblev ! Maken min mår ej bra , handikapp blivit sämre ! Vet ej hur Julen blir ! Hälsnimar Birgitta

    • Thank you for sharing with us. My thoughts go with you. You never know, something nice and unexpected might happen. /Terry Evans

  3. Jag läste din text i fredags och har funderat på mig och mitt tålamod, och blir lite full i skratt 🤣
    Så många gånger som jag gått emot min intuition och känsla, har t.o.m. sett bilder i förväg hur det kommer vara, men så har jag inte tillåtit mig att vara i tålamodet, utan börjat agera och allt blev kaos. Igen och igen….så har jag stått där och känner mig både skamsen och arg. Arg för att jag gick emot mig själv. För att på något sätt möta bristen på tålamod så började jag med att bara vända mig om och gå ifrån det hela som skulle vävas ihop, med resultat att jag blev frustrerad. Usch vilken pina det var.
    Nu har jag, nästan men bara nästan, lärt mig att gå in i mitt inre väntrum, där tillåtet jag mig att vila. Det finns en magi i att vara i det rummet- kan ibland se hur tid och rum vävs ihop och bit efter bit faller på plats. Under tiden kan jag ta emot känslor och budskap, tills det är dax att stiga upp och göra det jag ska. Sätts jag på prov? JA! Men det går bättre och bättre
    Lite av mina funderingar genom din text 🥰

    Marie Klintebäck

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar
Vänlig ange ditt namn